48 RAGNAR HEMMER seiilera en senare tas i utvecklingen och äro inte direkt jämförbara med de andra landskapslagarnas sladganden. Bestämmelserna om husbondes ansvar för annans gärning äro av intresse även d;irf()r. alt de ytterligare nlgöra ett argument för den tidigare uttalade uppfattningen, att ftir ansvar för inträffad skada inte fordrades skidd hos den ansvarige, idan endast all denne stod i ett oisst, av lagen angivet kansalförhällande till denna. Sedan Jag nii redogjort för alla de typer av vädagiirning. som fiirekomma i den svenska landskapsrätten. vill jag här ytterligare anknyta några reflexioner angående vådaverkens karaktär. Tidigare har framhållits, att vaj)i i juridisk bemärkelse betyder »en farlig handling» samt att handlingens farlighet otvivelaktigt är något karakteristiskt fiir flere av vådaverken (se ovan s. 29 f.l. \äui beträffar de fall. då vådaansvar åliigges en person fiir skada förorsakad genom egen handling, förefaller det mig emellertid alt vara uppenbart, att handlingen inte i alla av dessa fall kan ha hetraktats som farlig. \'ådaansvar föreskrives även för sådana handlingar, som hiirde till den vanliga levnadsordningen och åtminstone inte i regeln voro ägnade att direkt eller indirekt förorsaka skada. Man kan därför inte, som Amira gjort, enbart av den omständigheten, att en handling av lagen betecknas som vådaverk. 53 54 MICEL och KrEL lörcskriva 1) och MKSL 14 marks böter till målsiigamten. Nåijoii skyldighet att överliimna djuret till målsiiganden omtalas inte (Ml-d.l. l)r\|) t); KrLL Drvtl. 17; MKSL Drvd. Itb. Kiiligt Amiras mening har hushondens ansvar fiir skada förorsakad av hans triil oidi husdjur ursprungligen varit pä så siilt hegriinsat, att han kunde befria sig från detta genom att utlämna triilen eller husdjuret till målsiiganden eller genom att till denne erlägga ett belopp motsvarande deras viirde. s.k. Sachhaftung (Amira, a.a. 1 s. 391 ff.. II. 1<S95, s. 41(1 ff.i. Såsom vi emellertid sökt iiåvisa. lyda stadganden i de svenska landskapslagarna ])å att busbondens ansvar ursprungligen varit absolut. Denna u|)])fatlning får ett klart stö<l av stadganden i den frisiska, saxiska och langobardiska rätten (se G.-KDKKKN. Retsbrudet og Reaktionen derimod i gammeldansk og germansk Ret. 19Ö4. s. 70 f.. 82. 8(1 f.l. (i.4-;i)KKi;N. a.a. s. 6(1, har som ett allmänt argument triiffande framhållit, att en triil eller ett husdjur inte hade kunnat betraktas som ett lillfyllestgörande kompensalionsobjekt för en dödail fri man. Se iiven BerkenHOEE. Tierstrafe, 1’ierbannung und reehtsrituelle Tiertötung im Mittelalter, 19.'17. s. (1(1 ff. med anf. litt. t). .\CHTER. (iebiirt der .Strafe, 19,äl. s. 108 f. not. 2. WiNROTH. Strödda uppsatser D'. 1907, s. (19 f., vill i föreskriften om djurets överliimnande till målsiiganden se romerskriiltsligt inflytande.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=