no »I Nova ordinantia talar en annan anda än i KO, dock torde den snarare återspegla tänkesättet inomden humanistiskt bildade grupp inomdet svenska prästerskapet, vars främste man var ärkebiskopen Laurentius Petri Gothus Den är präglad av en stor teologisk lärdom, särskilt i kyrkofädernas skrifter, och hävdar de reformatoriska grundlärorna om Skriftens auktoritet och rättfärdiggörelsen av tro allena.» ic:; Under Johan III får prästen åter foga domarrollen till sitt ämbete. Nyckelmakten löses från ordet, och dess viktigaste moment blir inte somhos reformatorerna avlösningen, utan bindandet i synden, d.v.s. kyrkotukt och kyrkodisciplin.Dettastämmer väl överens med den av Thomson urskilda generella tendensen under det senare reformationstidevarvet att tyngdpunkten förskjuts från den medeltida botordningen med fasta, allmosor och bön mot det kyrkliga skamstraffet. Just botgöringens karaktär av skamstraff betonas mycket starkt: från 1590-talets mitt möter man i protokollen ofta att syndaren skall placeras på en speciell plats, locus peccatorum. Samtliga brott, somenligt NOskall föranleda uppenbar skrift, ålåg det också världslig domstol att bestraffa. Domstolen var nu också skyldig att döma till uppenbar skrift. I NO kan man lägga märke till en stor förändring i inställningen till den uppenbara skriften. I motsats till KO, där den pålagda plikten behandlas mer eller mindre som ett nödvändigt ont och ett provisorium,är kyrkostraffen [kurs. här] enligt NO något sommed rätta bör bibehållas. Det huvudsakliga hindret ur reformatorisk synvinkel för att den andliga makten skulle ägna sig åt allehanda straffutdömande och -exkeverande, var som vi tidigare sett, tesen att de bägge »svärden» inte skulle sammanblandas eller föras av samma hand. I NOlöses problemet ganska elegant enligt följande recept: »Men ther någre Biskopar och Kyrkiones personer någorstedz haffua werldslig rett och rettigheet, ther haffua the honom såsom en Donation, gåffuo och skänck, som them giffuin och vndt är, genom mennisko Autoritet och tilståndh såsom månge andre huusfäder enn sådan Jurisdiction haffua öffuer sinn godz och äghor, huilken haffuer sin vissa råmercko, ther öffuer hon sigh icke sträcker.» Viss jurisdiktion kunde alltså överlåtas till biskop och präster, men det var konungen som avgjorde hur långt dessa kyrkliga privilegier skulle tillåtas inIcke att förväxla med författaren till KO, Laurentius Petri Nericius. Brilioth 1946 s. 87. Kjöllerström 1957 s. 53 f. Thomson 1960 s. 36 f. Tills folkuppfostran i den nva evangeliska andan hunnit vinna framgång. Denna tanke möter senare i 1800-talets riksdagsdebatt som argument för avskaffandet, da man anser att folket vid denna tid mognat i sitt evangeliska sinne och kan tillatas ett större mått av personlig frihet och varligare tillrättavisningar. NOs. 250 i Kyrkoordningar och förslag dertill I.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=