RS 17

82 tats somoren och därför avvisats. Avgörande var, huruvida betalningsvillkoret »emot extra kassa» var liktydigt med »kontant», och därom var meningarna i HDmycket delade. Efter avtalslagens tillkomst började HDtillämpa mera sofistikerade metoder i dissenssituationer. Mycket bekant är NJA 1921 s. 511, somytterst gällde innebörden i termen »torrmjölk». 32 § 1 st. avtalslagen tillämpades där motsatsvis. Avgörande blev således parts goda eller onda tro. Det fastställdes att K:s uppfattning ominnebörden inte stämde med den »i allmänna handeln» vedertagna, medan S:s uppfattning och leveransens beskaffenhet överensstämde därmed. Eftersom S varken framkallat denna villfarelse hos K eller såvitt visats »insett eller bort inse densamma», utdömdes den yrkade köpeskillingen. Här tillkommer alltså efter fastställandet av en »objektiv innebörd» som ett andra led en prövning av huruvida missuppfattningen varit känd för eller bort misstänkas av motparten — det räcker inte endast med fastställande av vad som från objektiv synpunkt är den »rätta» innebörden. Även analogisk tillämpning av 6 § 2 st. avtalslagen har av HD använts i ett dissensfall, NJA 1951 s. 282, sannolikt under Karlgrens inflytande (3 ./. 2). Den insikt som ena parten haft omandra partens i princip felaktiga uppfattning om rättsförhållandets innebörd, band honommed hänsyn till olika omständigheter vid denna uppfattning. En annan utväg är att undvika att försöka fastställa en objektiv innebörd, därför att avtalet varit oklart och kunnat inrymma båda parters uppfattningom innehållet, och tillämpa metoder som bygger på parternas skyldighet att ta hänsyn till varandras uppfattning och vara verksamma för uppklarande av missförstånd. Den part som varit försumlig i detta hänseende eller mest försumlig, får finna sig i att andra partens uppfattning lägges till grund för avgörandet. Denna metod, somutvecklats i AD, synes även ha vunnit visst insteg i HD:s praxis.’ 4.12. Restriktiv (korrigerande) tolkning Ett som det förefaller för sin tid ganska enastående rättsfall, en ensam tidig svala som dock förebådade en kommande utveckling, är NJA 1874 s. 89. U hade hyrt ett antal lägenheter av M på 5 år enligt kontrakt, som bl.a. innehöll bestämmelse omatt försening med hyresbetalning skulle medföra rätt för Matt att skilja U från lägenheterna och att i sådant fall U likväl skulle vara skyldig betala hyra för återstående hyrestid. Redan under andra hyresåret blev U på grund av bristande hyresbetalning förpliktad avflytta och avkrävdes betalning för ett efterföljande kvartal, ehuru lägenheterna blivit uthyrda på nytt till samma pris. Den ovan återgivna kontraktsbestämmelsen följdes enligt ordalydelsen av HovR och en minoritet (2 ./. 4) i HD. HD:s majoritet däremot ' Jag hänvisar i övrigt till Adlercreutz, Avtalsrätt II kap. 11 och där anförd litteratur.

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=