73 del besvärligheter med avgränsningen av en regel, somskulle utesluta bevisning om muntliga avvikelser, eventuellt också kompletteringar t.ex. i form av intolkning av sedvänjor och partsbruk, hänsynstaganden till utanför den föreliggande handlingen förekommande tolkningsdata etc. Av faktaredovisningen särskilt i NJA 1879 s. 69 framgår ganska tydligt att det åtminstone för någon av byamännen framstått som mycket betydelsefullt att granvirket åtminstone i huvudsak undantogs och att han låtit sig nöja med försäkringen att granvirket inte intresserade bolaget. Vidare anmärkte HR i sitt av HovR och HD godtagna avgörande i detta mål, att granvirke inte vid den tiden »plägade uti avtal om skogsavverkning ingå» och fann det »vara tillförlitligen utrönt, att grantimmer icke ingått uti den till bolaget gjorda upplåtelse». Här användes alltså vad somförekommit före undertecknandet som tolkningsunderlag vid fastställande av det skriftliga avtalets innebörd, inte somett fristående avvikande avtal (sidolöpare) i anslutning till det skriftliga avtalet. Metoden övsrensstämmer med vad redan Nehrman rekommenderade i sin Regel II (se ovan 4.5.). Därmed undvek HDatt införa den ganska svårbemästrade bevisregeln med förbud mot hänsynstagande till muntliga kompletteringar till skriftliga avtal, somt.ex. i engelsk rätt har måst underkastas många undantag. HDvar på väg mot en fri bevisprövning och gav därmed tillgång till en vidare räjong av tolkningsdata för fastställande av avtals innehåll. Den andra intressanta frågan i dessa rättsfall, utomdet sist avgjorda, är huruvida en ny förvärvare av avverkningsrätten kunde åberopa det skriftliga, vanligen intecknade avverkningskontraktets lydelse, även om som visats den ursprungliga avtalsparten inte kunnat göra det. Skulle här ett godtrosskydd ifrågakomma? Även omfrågan faller något utanför ramen, synes den vara värd att uppmärksammas här. Denna fråga ställdes särskilt på sin spets i NJA 1879 s. 26, därför att Svea HovR menade, att delägarna i det bolag, som förvärvat avverknmgsrätten av dess förste innehavare utan att bolagsmännen, »såvitt uppgivit blivit, därvid ägt någon kännedom om tillvaron av ett dylikt förbehåll, i allt fall icke vore därav förbundne». HD däremot fastslog att bolaget »icke visat sig hava i avseende å skogens avverkning annan eller bättre rätt än H» (den ursprungliga avtalsparten), och ansåg därmed det muntliga förbehållet vara gällande även mot handelsbolaget. På samma grundsats vilade för övrigt också avgörandena i de tidigare fallen, NJA 1874 s. 356 och 502, varför det är förvånande att Svea HovR här lanserade en ny princip för cessionsfall, som innebar skydd för godtroende förvärvare. Anmärkas kan att Ivar Afzelius 1877 publicerade sin avhandling »Om cession av fordringar», i hög grad baserad på tysk pandekträtt, där det fastslogs: »Genomcessionen övergår fordringsrätten från cedenten till cessionarien i just det skick, vari den före överlåtelsen fanns i den förres hand.» Att »icke de invändningar, gäldenären kunde göra gällande mot densamma, försvinna», sades följa »därav, att ingen kan överlåta mer rätt till en annan, än han själv har», en på den tiden vanlig typ av rättsvetenskaplig-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=