RS 17

72 slöt rätten till (främst) vittnesbevisning om avvikelser från skriftliga avtal.' I Code civil art. 1341 finns som nämnts (4.3.) en liknande regel. HDhar i dessa mål tagit avstånd från en sådan princip, som dock hävdades av minoriteter. Intressantast är Knut Olivecronas utförligt motiverade dissenser i de två mål han deltog i, NJA 1874 s. 502 och NJA 1879 s. 69, där han gav uttryck för nämnda princip, dock utan att hänvisa till någon utländsk förebild. Sannolikt har han inspirarats av nämnda bestämmelse i Code civil (art. 1341) och kanske även av lagkommitténs förslag 1826, varom mera strax. Jag skall citera särskilt hans yttrande i sistnämnda mål. Hans uttalanden gällde endast frågan om bevisning rörande ett avtals innehåll, inte dess existens. När det inte är fråga om formalavtal utan omavtal, för vilka parterna själva väljer att uttrycka innehållet i en skriftlig handling, låg däri »en överenskommelse dem emellan att allena den skriftliga handlingen skall tjäna dem till rättesnöre i alla deras av det ifrågavarande avtalet beroende rättsförhållanden, såvida icke genom de i skriften begagnade ordalag uttryckligen blivit annorlunda förbehållet.» Att kontrahenterna, sedan de väl fått kännedom om det skriftliga dokumentets innehåll, undertecknat detta utan att först påyrka införandet av muntliga villkor eller förbehåll, visar att de avstått från alla under underhandlingen gjorda påståenden och stannat vid avtalets bestämmelser. Godtar man inte denna ståndpunkt, finns enligt Olivecrona »icke någon trygghet för beståendet av rättsförhållanden, även om de genom skriftliga handlingar blivit i de minsta detaljer på det nogaste utstakade.» Då alltså enligt Olivecronas mening endast den skriftliga handlingen kunde ligga till grund för bedömandet av tvisten, saknade det betydelse att bolagets agent H innan avtalet slöts förklarat att bolaget inte ville ha grantimmer. Olivecronas yttrande innehåller ett sakskäl, en ändamålssynpunkt, behovet av trygghet såvitt angår skriftliga avtals innehåll, men argumenteringen baseras i övrigt på vad som var så vanligt i tidigare juridisk argumentering, nämligen förankringen i den mer eller mindre fingerade partsviljan (parterna hade valt att avfatta avtalet skriftligen och i och med undertecknandet avstått från att åberopa muntliga uttalanden). Hans resonemang påminner något om vad lagkommittén i sitt förslag 1826 yttrade i anslutning till en bestämmelse om förbud mot vittnesbevisning om innehållet i formalavtal (se ovan 4.2.). Detta gäller dock endast sakargumentet, hänsynen till säkerhetsbehovet, inte de fingerade partsviljeresonemangen. HD:s majoritet valde alltså att tillmäta det muntliga förbehållet avgörande betydelse, sedan det väl ansågs ha blivit styrkt (en ledamot hade avvikande mening på denna punkt i NJA 1879 s. 69). Därmed ansåg man sig sannolikt dels komma till ett materiellt mera tillfredsställande resultat med hänsyn till böndernas svårigheter att hävda sig mot bolagen och deras agenter dels undvika en ' Se numera t.ex. Treitel, The Law of Contract, 7 uppl. 1987 s. 150 ff., varav framgår att flera undantag görs från principen. Jfr Pollock, Principles of Contract, 11 uppl. 1911 s. 260 ff.

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=