51 Här skall nu, utan anspråk på fullständighet, tas upp ett antal rättsfall som gäller frågan ompassivitetsverkningar i tvister omavtals tillkomst eller fastställande av avtals innehåll. Det är dock inte säkert att dessa frågor kan skiljas åt. Det kan vara en smaksak om tvisten förklaras gälla, huruvida avtal av visst innehåll träffats eller ej gentemot en part somhävdar att ett avtal av annat innehåll slutits, å andra sidan huruvida det avtal som träffats har det ena eller det andra innehållet. Domstolarnas avgörande präglas ofta av hur yrkanden och invändningar formulerats. En intressant fråga är om HD gjort en sådan distinktion. Det kan anmärkas att 82 § kommissionslagen behandlar dessa fall lika, med bevisverkan somrättsföljd. För analysen är dock frågan av intresse. I anslutning till rättsfall om avtals tillkomst eller ofta snarare tillkomsten av avtalsbundenhet behandlas även rättsfall som rör ändring av avtal och frågor omhur stor kvantitet somavtalet avser. Eftersom uppsatsens huvudsyfte är att peka på rättsbildningen genom HD:s praxis, ligger huvudintresset på tiden före lagstiftningen om köp, kommission och avtal i början på 1900-talet, på de årtionden kring sekelskiftet, då den moderna avtalsrättan började växa fram. 3.2. Rättsfall rörande avtals tillkomst eller ändring. Som nämnts låg det inte särdeles nära till hands så länge viljeteorin behärskade tänkesättet i avtalsrätten att tillmäta passivitet hos mottagaren av en rättshandling betydelse av godkännande (accept), allra minst för tillkomsten av ett avtal. Att avtal kan slutas genom konkludent handlande, vari passivitet kan ingå, har länge erkänts i svensk rättspra.xis och jag skall inte här försöka utreda hur länge. Normalt brukar först när avtal kommit till stånd eller med något fog kan uppfattas som slutet, kort sagt i ett bestående avtalsförhållande, uppställas sådana krav på aktivitet - av lojalitetshänsyn i avtalsförhållandet — som kan ge anledning till rättsverkan av uteblivet handlande. Jag skall först ta upp ett fall somjag menar illustrerar hur man i domstolarna såg på denna fråga under senare delen av 1800-talet, då en handelsrättslig avtalsrätt börjat utvecklas och domstolarna mer än tidigare intresserade sig för hur det gick till i affärslivet. HD synes här snarast ha undvikit att anlägga ett avtalsrättsligt betraktelsesätt. NJA 1882 s. 318. Godsägaren friherre K hade vid ett lantbruksmöte i juli 1876 med agenten för ett bolag kommit överens omatt en brännvinsbränningsapparat skulle sändas till och installeras i K:s bränneri på egendomen Sjöby. Enligt K hade han fått apparaten monterad för att pröva den och först senare, om han godkände den, betala den. Han hade dock ännu efter mer än ett år inte godkänt apparaten och hävdade att den befunnits oduglig. Vidare synes apparaten ha följt med vid en försäljning av egendomen Sjöby. Bolaget krävde betalning.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=