50 tum har svårligen kunnat hållas fullständigt isär. På bådadera finns exempel i rättspraxis och i lagstiftningen främst under 1900-talet (se nedan). En särskild fråga är vilken rättslig betydelse passiviteten tillerkänts, å ena sidan såsom rättsfaktnm (definitiv avtalsverkan eller rättsförlust), å andra sidan såsom bevisfaktum, en ogynnsam ställning i bevishänseende för den passive (bevisverkan, antingen presumtionsverkan eller betydelse som ett vanligt bevisfaktum). Att dessa olika typer av rättsverkningar inte alltid så lätt kan urskiljas i praxis beror givetvis till stor del på de knapphändiga motiveringarna, och dessutom kan man peka på hur t.ex. 82 § kommissionslagen konstruerats. Underlåtenhet att genom ett meddelande reagera mot en accept eller en bekräftelse skall enligt denna bestämmelse räknas som godkännande, en tydlig avtalsverkan, men motbevisning rörande avtalet eller dess innehåll är likväl möjlig. »Köpmannens» brist på bevisning har inryckts som rekvisit för denna »avtalsverkan», ehuru vid närmare analys bevisverkan synes vara en adekvatare beskrivning av rättsregeln.' Innan jag går vidare till mitt egentliga undersökningsområde, HD:s praxis, skall här nämnas vad som sannolikt är den äldsta lagfästa passivitetsregeln av typ reklamationsregel (till skillnad från regler ompreskription och hävd), nämligen 22 § i KF 1855 ang. handelsböcker och handelsräkningar. Denna bestämmelse avsåg förhållandet mellan köpmän som avtalat om öppen kredit sinsemellan (kontokurant). Det ålåg den som givit kredit att tillställa motparten räkning »inomden tid vanligt handelsbruk bestämmer, omej annorlunda avtalat är» (märk här hänvisningen till handelsbruk). Fann mottagaren att räkningen var felaktig, ålåg det honomatt »utan dröjsmål bevisligen därom tillsäga den som räkningen gav . . .». Försummade han detta »vare det ansett så, som hade han räkningen godkänt». Detsamma gällde om klander inte väckts inom 3 månader från mottagandet och mottagaren inte heller översänt en motsvarande räkning baserad på hans handelsböcker. Ett fall omtillämpningen anföres längre fram. Av intresse är att rättsverkan är absolut och beskrives med rättshandlingsterminologi, vilket dock kan vara uttryck endast för en lagteknisk analogi (likställande med godkännande) och därför inte behöver framstå som en tolkningsregel. När en liknande reklamationsregel infördes i 6 § köplagen (1905) blev rättsföljden av utebliven reklamation mot räkning vid handelsköp att köparen blev skyldig betala enligt räkningen, »där det ej visas, att lägre pris blivit bestämt, eller ock det somfordrats är uppenbart obilligt». Här stadgas alltså endast bevisverkan av typ presumtionsverkan.’ Andra reklamationsregler i köplagen är av annan typ, förlust av talerätt när kontraktsbrott inte göres gällande i tid. ' Betr. litteraturen på området hänvisas särskilt till Karlgren, Passivitet, 1965, och Cervin, Om passivitet inomcivilrätten, 1960 (cit. Cervin) och Passivitetsspörsmålet i senare nordisk praxis och doktrin, 1972. Se även Adlercreutz, Avtalsrätt 1 3.30., Il 9.1. Ett relativt tidigt verk, som kan förmodas ha haft stor betvdelse, är Arnholm, Passivitetsvirkninger, 1932. ’ Cervin s. 40 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=