RS 17

40 svarade för den brist, som kunde uppstå» (citerat ur Å:s vittnesberättelse). Kostnadsberäkningen överskreds med ca 50 %(från ca 39.000 till ca 59.000 kr). De vägbyggnadsskyldiga i Hölö utom Å stämde I och krävde den på Hölö socken belöpande andelen av den ökade kostnaden (utomvad som belöpte på Å). Det gällde ett belopp på 5—6.000 kr. I invände att brevet var ett enskilt meddelande till Å och inte kunde tillmätas någon betydelse eller anses för I vara bindande utan kunde återtagas. Han sade också att brevet tillkommit därför att han litade på kostnadsberäkningen. Kärandena hävdade att I:s utfästelse väsentligt bidragit till att socknen beslutat deltaga i vägbyggnaden trots föga nytta därav. HR, vars dom fastställdes av HD:s majoritet, ogillade käromålet med den ganska intetsägande motiveringen, att den åberopade skrivelsen »icke vore av beskaffenhet, att betalningsskyldighet ... på grund därav kunde I åläggas». Av större intresse är att HovR(3 ./. 1), NRev (2 ./. 1) och HD:s minoritet (3 ./. 4) ansåg ett för I bindande löfte vara för handen. Genombrevet hade I bemyndigat Å att meddela motparterna om I:s utfästelse, och I hade inte ens påstått att han, »innan brevets innehåll kommit till motparternas kännedom, återkallat det åt Å lämnade uppdraget eller det förklarande, som han i brevet avgivit». Ej heller hade någon annan omständighet »förekommit, på grund varav utfästelsen icke skulle vara för I lagligen bindande» (citaten ur HovR:s av minoriteten i HDgodtagna domskäl). Ett löfte, som ej krävde accept, blev enligt denna uppfattning bindande, när det kommit till motpartens kännedom och ej dessförinnan återkallats. Under sådana förhållanden kunde, enligt vad Lassen utvecklat i TfR 1888 (se ovan 1.10.1.), ett ensidigt förpliktande löfte bli bindande, t.ex. ett obetingat gåvolöfte (TfR 1888 s. 124 f.). Majoritetens ståndpunkt är gömd i en intetsägande »hatt», som kan inrymma många olika ståndpunkter, såsom att löftet inte avsetts vara rättsligt bindande (ehuru det inte var fråga om en helt oegennyttig gåva), eller att man ansåg bundenhet inte kunna inträda utan mottagarens uttryckta accept. Almén har (1900) med hänvisning till detta rättsfall yttrat, att principen att anbud är bindande och oåterkalleligt någon tid »även synes ha gjort sig gällande vid v'åra domstolar», förutomi köpmanskretsar.'* 2.3. Kan köp annulleras? Några rättsfall från 1870- och 1880-talen kan möjligen ge intryck av viss osäkerhet i fråga om innebörden i att ett bindande köpeavtal ingåtts. De gäller mindre frågan, huruvida ett avtal verkligen kommit till stånd, ehuru även det ifrågasattes, än möjligheten att återkalla — annullera — ett avtal sedan det väl slutits eller komma ifrån det på annat sätt enligt köprättsliga principer. Köprespektive avtalsrättsliga principer har ibland givit alternativa lösningar. Almén, Omauktion, 190C, s. 216 med not 7.

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=