39 Vad angår RR:s och Naumanns uppfattning, synes den närmast ge uttryck för synsättet i lagförslagen frän 1800-talet, enligt vilka köp kunde anses ha kommit till ständ, när parterna enat sig om objektet och priset. De räknade avtalet som slutet pä ett tidigt stadium och betalningsvillkor och befraktningsarrangemang somoväsentliga för själva avtalsslutet. Nägon frän HDavvikande uppfattning i fräga om löftes/kontraktsprincip framgår inte. Skillnaden mellan de olika uppfattningarna är givetvis till stor del beroende av hur de tolkat telegramväxlingen. RRtog mindre allvarligt än HovRoch HD dels pä K:s propåer angående tidpunkten för inlastningen och uppgiften om destination och framför allt pä K:s underlåtenhet att direkt svara angående tillläggsvillkoren i S:s accept. RR tolkade sistnämnda underlåtenhet som samtycke - K hade inte förkastat dessa - och eftersom väsentliga punkter blivit överenskomna räknat köpet som »avslutat». HovR fäste stor vikt vid att villkoret ombetalningssättet inte uttryckligen godkänts. RRhar sannolikt uppfattat detta villkor — »trassering mot konossement» - som sä sedvanligt (överensstämmande med handelsbruk) att det inte behövde särskilt antagas. Terminologin i telegramväxlingen ger vid handen att varor utbjöds »fast». S hade sedan han förklarat affären med K »upphävd» utbjudit partiet »fast annorstädes» och kuncie omöjligt ändra detta. Det är möjligt att det för att ett anbud skulle vara bindande krävdes att det angivits vara »fast», i likhet med vad som gällde enligt fransk rätt, som hade kontraktsprincipen som grundläggande men gav goda möjligheter att göra anbud bindande, sannolikt även enligt tysk rätt.^ Ett rättsfall, som möjligen ställde frågan omlöftesprincipens tillämplighet pä sin spets och i vart fall ger uttryck för att denna av åtskilliga domare (dock ej HD:s majoritet i detta fall) lades till grund för deras ställningstagande, är NJA 1894 s. 203. För ett vägbyggnadsföretag hade gjorts en kostnadsberäkning, men de vägbyggnadsskyldiga skulle bli skyldiga att betala, vad vägbyggnaden kostade, även om kostnadsberäkningen överskreds. En av de vägbyggnadsskyldiga inom Hölö socken, I, som själv var intresserad av att vägbygget kom till ständ, hade i ett brev till Å, som var kommunalstämmans ordförande och socknens ombud i vägbyggnadsdirektionen, utfäst sig att betala vad som kunde komma att belöpa pä Hölö socken utöver det beräknade beloppet. Brevets lydelse i denna del var: »och fär herr Å gärna lova Hölöborna ommin försäkran att det, somväganläggningen kan gä till mera, än vad kostnadsförslaget upptagar, det binder jag vid mitt ben.»-^ Brevet hade tillkommit efter ett besök av Å hos I föregående dag, dä vägbyggnadsprojektet diskuterats och I muntligen förklarat för Å, »att socknemännen icke behövde frukta, att de skulle nödgas göra uppoffringar utöver kostnadsförslaget, enär I ’ Se ovan 1.5. not 4 (Wmd.scheid) och 1.6. vid not 3 (Dernburg). ' Detta drastiska uttryck påminner starkt omdet romerskrättsliga viticulumiuris (rättens boja, se 1.3.), fast vederbörande senare inte ville vidkännas denna boja.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=