21 Schrevelius tar avstånd från Nehrmans begränsning av begreppet avtal till sådana som ger upphov till förpliktelser (obligatoriska avtal). Ett avtal kan också omedelbart avse en sakrätt. När en sak överlämnas i avsikt att mottagaren skall bli ägare och denna i samma avsikt mottager saken, är detta ett verkligt avtal, en tradition, utan att därmed uppkommer eller upphör något obligatoriskt förhållande (II § 236). — Schrevelius erkände alltså avtalet som ett även till sakrätten hörande instrument för rättsförändringar. När Schrevelius i del II behandlar samtycket som rekvisit för avtalet (§ 241), gör han ett par uttalanden av stort intresse som visar att anbud-accept-modellen vunnit insteg. Han ställer frågan om anbudet, vad han ibland kallar löftet, är bindande för promittenten »eller kan han, om det ännu icke är accepterat, när somhelst återkalla detsamma?» (s. 389). Han fortsätter: »Det förra" synes, oaktat mänga äro av annan mening, uppenbarligen vara det rätta; ty den, somgör en annan ett anbud, skulle vara i motsägelse med sig själv, omhan icke tilllika ville, att det skulle vara möjligt för den andre, att antaga detsamma. Motsatsens antagande skulle leda till oändliga svårigheter i handel och vandel. Men då uppstår återigen den frågan: huru länge är dä promittenten bunden av sitt löfte? Vid denna frågans besvarande kommer det naturligtvis först därpå an, om promittenten uttryckligen lämnat den, åt vilken anbudet är gjort, någon betänketid, eller icke. I förra fallet har saken ingen svårighet. I senare händelsen åter lär frågan icke på annat sätt kunna besvaras, än att den, åt vilken anbudet är gjort, måste acceptera detsamma så snart det för honomär möjligt. Försummar han detta, så är tfen andre icke längre bunden av sitt löfte. Dock lär man i allmänhet icke fä taga denna möjlighet alltför strängt, utan tillerkänna acceptanten någon efter omständigheternas beskaffenhet avpassad kort betänketicf.» Att acceptfrist angivits i anbudet ger alltså särskilt stöd för att anbudet är bindande (så somförhållandet torde ha varit även i fransk rätt), men även eljest, menar Schrevelius, bör man kunna räkna med någon betänketicf, en omän försiktigt utmätt - vad man senare kallat legal — acceptfrist. Först med Nordling, som behandlas längre fram (1.10.2.) fick doktrinen på avtalsrättens område en ny rättsvetenskaplig injektion. Det lär dock ticfigare ha cirkulerat anteckningar efter Knut Olivecronas föreläsningar i civilrätt (jfr Almquist s. 53), och i Naumanns Tidskrift kom ett och annat bidrag. Några punkter ur en uppsats i NT 1868 (s. 95 ff.) skall här refereras, då den belyser vilka tankegångar sc'im gjorde sig gällande vid denna tid. Bidraget betecknas i NT som »insänt» och är signerat J. Kr., vilket är uttytt Johan Chr. Kreiiger, juris doktor (Uppsala) och akademisekreterare i Lund.’’ Uppsatsen, som visar beläsenhet i utländsk doktrin, behandlar ämnet »Om avtal, som avslutas medelst telegraf». Den avser att ge anvisningar för lösningen av ett praktiskt problem, tillämpningen av avtalsrättens regler vid användning av detta nya kommunikationsmedel. Av intresse är här särskilt att uppsatsen ger ett tydligt " Dvs. att löftet är bindande. Uppj;ift häromhar |ag fått av Göran Inger.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=