20 1.8.2. Schreveliusm.fi. Nehrman dominerade som nämnts den civilrättsliga doktrinen till långt fram på 1800-talet. Inte förrän på 1840-talet utkomnågot större centralt civilrättsligt arbete. Fr. Schrevelius, professor i Lund i fäderneslandets allmänna cvilrätt, romersk rätt och juridisk enoyklopedi från 1844 till sin död 1865, utgav 184449 Lärobok i Sveriges allmänna nu gällande civilrätt I-III. En ny upplaga utkompå 1850-talet och efter hans död en tredje upplaga 1872. Här användes de två första upplagorna, särskilt 2 uppl., somi de delar det här gäller inte synes ha ändrats något väsentligt från 1 uppl. Schrevelius ansågs vara en flitigoch lärd akademisk lärare. Knut Olivecrona, själv något senare professor i Uppsala, har uttalat sig ganska kritiskt om honom, att han utan urskillning samlade uppgifter ur olika verk och sammanställde dem utan egentligt sammanhang.^ Men i de delar som här är aktuella förefaller hans framställning varken verklighetsfrämmande eller avvikande från vad somtorde ha varit den »gängse läran». Han bygger i den avtalsrättsliga delen delvis på Nehrman men tar ibland avstånd från honom. Han säger sig i förordet vid utarbetandet av läroboken ha »begagnat icke blott inhemska författares skrifter utan även utländska, i synnerhet sådana, somförklarat den Romerska Lagen». Särskilt apostroferar han »den berömde Savigny, av vilkens skrifter» han erkänner sig »hava lärt ganska mycket». Schrevelius brukar räknas som anhängare av den historiska skolan. Även 0rsteds skrifter säger han sig ha begagnat mycket. Ehuru Schrevelius nämner en hel del skrifter, särskilt under rubriken till olika avsnitt (bl.a. en mängd på latm avfattade dissertationer), gör han inga systematiska hänvisningar angående vad som hämtats från andra författare, men visst förekommer det på sina ställen. I del I (1844, 1851), somger en framställning omallmänna begrepp i civilrätten, behandlas avtalet i ett kapitel Om rättsförhållanden (4 kap. § 57 ff.), där avsnittet om rättshandlingar dominerar, allt efter Savignys mönster. Han definierar »avtal eller, som de även kallas,och överenskommelser» som i allmänhet »tvenne eller flera personers överensstämmande och tillkännagivna vilja» men endast när »avsikten är att bestämma de överenskommande personernas rättsförhållanden» (I § 71).’° Schrevelius betonar särskilt (I § 66) att viljans tillkännagivande är väsentligt. Detta sker vanligen genommuntliga eller skriftliga ord (uttryckligt). Ibland har i lag föreskrivits visst sätt, ett iakttagande av formaliteter (formalavtal). Men även fakta, som mte är avsedda att tillkännage någon vilja, kan såsom facta concludentia ändå anses tillkännagiva sådan vilja, förutsatt att slutsats härom kan dras av omständigheterna. Bara stillatigandet är sällan tillräckligt (I § 66). Nehrman rekommenderade, tast det fanns regler härom i lagen, att parter för säkerhets skull regierade påföljderna av kontraktsbrott i avtalet. Almquist s. 49 f. Definitionen bär prägel av Savignv (se ovan
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=