13 I sin berömda Lehrbuch des Preussischen Privatrechts framhåller Dernburg, att enligt preussisk rätt blotta anbudet hade självständig verkan, medan det enligt romersk rätt endast var en förberedande och i sig rättsligt likgiltig (verkningslös) akt. Reglerna i 1794 ärs Landrecht säges ytterst vara grundade pä tysk rättsuppfattning, enligt vilken de handlande genom sitt ord kan ensidigt förplikta sig, inte säsom enligt romersk rätt endast genom en egentlig avtalsakt.'* Dernburg påpekar att andra författare inte kunde släppa den romerskrättsliga tanken att bundenhet krävde en tväsidig viljeakt och därför konstruerade fram ett tyst avtal i samband med ett anbud.^ I Handelsgesetzbuch för hela tyska riket 1861 blev likaså löftesprincipen lagfäst, art. 319. Där uttalades direkt att anbudsgivaren blir bunden intill den tidpunkt, dä han måste förvänta ankomsten av ett rättidigt och pä riktigt sätt avsänt svar. Principen gällde avtalsslut inter absentes (unter Abwesenden). Enligt art. 318 måste ett anbud inter pr^esentes (unter Gegenwärtigen) genast antagas. I motsatt fall är anbudsgivaren inte längre bunden av sitt anbud. Även i den österrikiska Allgemeines biirgerliches Gesetzbuch 1811 (§ 862) kom löftesprincipen till uttryck (»Vor Ablauf des fest gesetzten Zeitraums kann das Versprechen nicht zuriick genommen werden»). För muntliga löften gällde ingen tidsfrist. Viktigast som förebild för vär avtalslag blev självfallet BGB 1896 och dess förarbeten. Jag citerar endast inledningsbestämmelsen under rubriken Vertrag: § 145. Wer einem anderen die Schliessung eines Vertrags anträgt, ist an den Antrag gebunden . . . I förarbetena till vär avtalslag nämns alla dessa bestämmelser, varjämte framhålles: »I nyare lagstiftning göres i detta avseende icke någon skillnad mellan civila förhållanden och handelsförhållanden».* Det är tydligt att praktiska behov, särskilt i handelslivet, varit avgörande för tillkomsten av denna avtalsmekanism, avsedd för avtalsslut inter absentes, när kommunikationsväsendet började göra det onödigt och opraktiskt för köpmännen att såsom tidigare följa med sina skepp pä handelsfärder. Att löftesprincipen dock inte slagit igenom i alla länder torde bero pä motstånd i äldre rättsuppfattning. I praktiken synes dock skillnaden vara mindre betydelsefull (jfr vad som ovan sagts om fransk rätt, däremot torde den engelska consideration-läran erbjuda vissa svårigheter). Och för avtal inter pr^esentes fick den nya modellen ingen praktisk betydelse, ehuru man Införde anbud-accept-terminologin även där. ^ Jfr beträffande andra meningar Stang (1911) s. 175 not 3. ^ Dernburg, Lehrbuch des Preussischen Privatrechts I, 3 uppl. 1881, s. 229 med not 4. Förslag 1914 s. 37. - Den tvska Handelsgesetzbuch innehåller inga särskilda regler omavtalsslut.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=