RS 17

8 1.4. Den tyska receptionen, naturrätten och kodifikationerna Ehuru det tysk-romerska riket eller, somdet hette, det heliga romerska riket av tyska nationen utropades redan år 962, dröjde det ända till 1500-talet innan den egentliga receptionen av den romerska rätten kom till stånd i de tyska länderna. Det var visserligen så att mycket romersk rätt sedan länge trängt in vid sidan av den inhemska, men först med inrättande av en Reichskammergericht 1495 blev - genom att denna domstol instruerades att tillämpa romersk rätt där den mhemska saknade regler - den romerska rätten officiellt erkänd somen subsidiär rättskälla, en ius commune, ein Gemeines Privatrecht för hela det tyska riket. Eftersom den inhemska rätten varierade i de olika länderna och den romerska rätten stöddes av en framväxande rättsvetenskap, blev den senare i själva verket starkt dominerade åtminstone på den centrala civilrättens område. I doktrinen var det naturrätten, med Hugo Grotius (1583—1645) somportalfigur, som utbildade en allmän avtalslära, varvid ius gentium måste ha varit en viktig inspirationskälla. Samuel Pufendorfs (1632—94) främsta skrift var De lure Naturae et Gentium. Människan som samhällsvarelse var grunden för naturrätten somdärmed skulle ha en allmän giltighet, men den romerska rätten gav till stor del innehållet i naturrättslärorna. Tysken Christian Wolff (16791754), som tagit starka intryck av Pufendorf, var en framstående systembyggare, somhaft stort inflytande på kodifikationssträvandena ända framtill BGB. I Frankrike utvecklades en generell kontraktsteori under 1600- och 1700-talen av Domat (1625—96) och Pothier (1692—1772).' Viljedoktrinen, tanken att den mänskliga viljan var grunden för avtalets bindande kraft, blev grundläggande för naturrättens avtalslära. Den hade ju också en förebild i det romerska konsensualavtalet och i pactum-begreppet. Upplysningstidens rationalistiska inställning tog sig uttryck i reform- och kodifikationssträvanden. Lagstiftningen skulle inte endast göra rättsreglerna mera tillgängliga och infoga dem i ett överskådligt system utan även förbättra rätten, varvid naturrättslärorna och den romerska rätten blev vägledande på avtalsrättens område. Det var främst genom upplysta despoter som kodifikationerna kunde genomföras. Ett tidigt exempel var den redan omnämnda Danske Lov av 1683.'' 1734 års lag synes vara uttryck för samma strävanden ehuru starkt konservativ i sin framtoning.-^ Av stor vikt somförebild blev Allgemeines Landrecht fiir die preussischen Staaten 1794, en oerhört detaljerad (över 17.000 paragrafer) efter naturrättens system uppbyggd men praktiskt inriktad lagbok. Till dess avtalsrättsliga regler återkommer jag. Även den österrikiska Allgeme- ' Robinson m.fl. Chapter XIII, Sohm s. 146 ff. (§ 28), ; Ghestin, J., Traité de droit civil, II. Les obligations - le contrat, 1980, s. 25 ft. Ghestin tar dock avstånd från tanken att viljedoktrinen helt dominerat vare sig Pothier eller Code civil. Pothier var även verksam för utvecklingen av den nationella coutume-rätten (Tisset &: Ourliac, Manuel d histoire de droit fran(,-ais, 1949 s. 209 f). - Se t.ex. Robinson m.fl. s. 416. Jfr ovan 1.2. ' Jfr Antiers s. 36.

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=