178 realiteten ganska likartat inomfirmarätten, låt vara att HDhär gjorde en något annorlunda rättsteknisk konstruktion med hjälp av förfångsrekvisitet. Man hör inte sällan påståendet att den svenska högsta instansen jämfört med åtskilliga av sina utländska motsvarigheter, inbegripet danska hojesteret och norska hoyesterett, i allmänhet skulle vara mer försiktig i sin rättstillämpning och i sin strävan att undvika rättspolitiska ställningstaganden ofta skulle föredra att hålla fast vid status quo och låta lagstiftaren ta initiativet till fortsatt rättsutveckling. Otvivelaktigt kan fall som uttrycker en sådan inställning anföras. Utvecklingen inom immaterialrätten visar emellertid faran av sådana generaliseringar. HD har på detta område — av allt att döma helt medvetet — fört rättsutvecklingen vidare och därigenom spelat en nyckelroll för immaterialrättens utbyggnad. Skälen bakom denna utveckling genom praxis har i olika sammanhang antytts i det föregående. Av stor betydelse har säkerligen varit, att de gällande svenska immaterialrättslagarna ända fram till 1960-talet framstått som otidsenliga och att lagstiftningsarbetet länge legat nere eller mött svårigheter. Samtidigt har tillkomsten av ny teknik, nya marknadsföringsmetoder, ny syn på formgivning och andra förändringar i samhället givit upphov till nya krav på rättsskydd, som det legat i linje med de allmänna värderingarna bakom immaterialrätten att tillgodose. Annorlunda uttryckt har de uteblivna lagstiftningsåtgärderna lett till att rättsbildning genom HD:s praxis i viss mån trätt i stället. Andra orsaker torde emellertid också ha spelat in. Den internationella utvecklingen mot utbyggt rättsskydd torde ha påverkat HD. Doktrinen, främst Eberstein, har spelat en viktig pådrivande roll genom sina skrifter och utlåtanden. Man får slutligen inte glömma en för all rättsutveckling genompraxis avgörande förutsättning som förelegat inom immaterialrätten, nämligen intressenter somfunnit det önskvärt att driva framgrundläggande rättsfrågor till avgörande i högsta instans. Den stora lagstiftningsaktiviteten inom immaterialrätten under 1960- och 1970-talen gör det möjligt att bedöma hur de rättspolitiska bedömningar HD gjort inomramen för sin prejudikatsbildande verksamhet kommit att stå sig vid förnyade överväganden i större sammanhang under lagstiftningsarbetet. Såsom på olika punkter framgått i det föregående finner man en påtaglig överensstämmelse i grundläggande värderingar och överväganden. De bedömningsprinciper som successivt utvecklats i HD:s praxis - och där utvecklandet av den materiella firmarätten framstår som den främsta insatsen - har i mycket bildat en grundval för den nya lagstiftningen. Som framgått har dock rättsbildningen i praxis inte förmått göra omfattande lagstiftningsåtgärder obehövliga. Den samlade översyn och modernisering av det immaterialrättsliga regelsystemet, som länge framstod som angelägen, har endast kunnat genomföras lagstiftningsvägen. Det finns sålunda starka skäl att lyckönska Högsta domstolen för dess insat-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=