RS 17

162 stånd. Föreningens talan bifölls i huvudsak i alla instanser och av en enhällig HD, där dock skiljaktigheter framkomi motiveringen och i synen pä ansvarsfrågan. Avgörande för utgången i målet var tolkningen av 4 § 2) i 1884 års varumärkeslag, enligt vilken varumärke ej fick registreras, om däri »obehörigen intagits annat namn eller annan firma än sökandens eller namnet pä annans fasta egendom». Den citerade lokutionen - som återkom i straffstadgandena i 12 och 13 §§ - var att se mot bakgrund av lagens 1 §, enligt vilken den uteslutande rätten till varumärke bara tillkom näringsidkare. HD:s majoritet (JustRmAfzelius, Sterzel och Hellquist) fann, att föreningen ej var näringsidkare i 1 §:s mening men att den ändå var berättigad att fordra registreringens upphävande: »enär stadgandet i 4 § 2) nämnda lag-även omlagrummet, i likhet med 12 och 13 §§, vid sin tillkomst hade ett mera begränsat syfte - måste, i överensstämmelse med ordalagen och gällande rättsuppfattning, sä förstås att därigenom skyddas jämväl namnet ä den somej är näringsidkare varomi 1 § förmäles». De väsentligen likalydande straffstadgandena ansågs däremot ej tillämpliga och Areskoug befriades frän i underrätterna ädömt straffansvar.’ Av särskilt intresse är majoritetens uttryckliga förklaring att den gjort en omtolkning i enlighet med »gällande rättsuppfattning», låt vara inom ramen för stadgandets ordalag.'’ Man torde härvid ha åsyftat uppfattningen, att ideell förening borde tillerkännas ett självständigt namnskydd, något somi doktrinen särskilt förordats av Eberstein. Härför talar både en jämförelse med de två mer försiktigt utformade minoritetsvota och bedömningen av sanktionsfrågan. Att HDfann att straffsanktion ej kunde tillämpas torde visa, att Areskougs intrång inte ansågs avse varumärke utan ett annat skyddsvärt intresse, nämligen Skidfrämjandets namn. Vid utformningen av sanktionerna för intrång i det namnskydd, som realistiskt sett tillskapades genomdomen, knöt HDuppenbarligen an till det närliggande firmaskyddet. Det kunde inte gärna ha kommit i fråga att sanktionera det nybildade namnskyddet starkare än firmaskyddet. Före tillkomsten av 1974 års firmalag var firmaskyddet sanktionerat endast med förbud och skadestånd. Hänsyn till den straffrättsliga legalitetsprincipen torde också ha spelat in.^ Man har diskuterat vilken räckvidd avgörandet om Skidfrämjandet bör tillläggas från namnrättslig synpunkt. Eberstein har i en uppsats betecknat domen som »en milstolpe i svensk namnrätt» och tillagt den stor betydelse också för bedömningen av frågan om ensamrätt till släktnamn.^ Fallet är emellertid inte alldeles rent genomatt föreningen- såsommarkerats i rubriken i NJA- bedrev ■' Skadestånd hade ej utdömts, då skada e) visats föreligga. Minoriteten i HD (JustR:n Ljunggren och Alsén) lade i sina vota större vikt vid den ekonomiska sidan av Skidfrämjandets verksamhet. ^ HäromFolke Schmidt i Festskrift till Herhtz, 1955 s. 286. ’ Så Thornstedt i Festskrift till Herlitz s. 364. 9 § IKL hade ej åberopats i målet, härom Ljungman i SvJT 1952 s. 829. '' Titeln pa F.bersteins uppsats i Festskrift till Fkeberg s. 135 ft., dår fallet anaKseras ingående (även 1 NIR 1950 s. 153 ff.), jfr dens. Namn och firma s. 38 ff., dår Fberstein redan 1909 med stöd av åndamalsövervåganden lanserade den av HD-ma|oriteten tillämpade tolkningen av varumärkeslagen.

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=