134 sattes och utgavs i stor omfattning utländsk litteratur utan tillstånd och ersättning och svenska författares bristande möjligheter att hindra oauktoriserade översättningar av sina verk är välkända, särskilt i samband med Strindberg.^ Först 1904 genomfördes en lagändring som i tillräcklig mån infogade översättningsrätten i författarens ensamrätt och möjliggjorde tillträde till Bernkonventionen samma år.^ Det tidigare bristfälliga skyddet för utländska verk i Sverige och betydelsen av tillträdet till Bernkonventionen framgår klart av HD:s praxis. I NJA 1892 s. 377, Stockholms Dagblad, fann HDdet tillåtet att utan tillstånd såsomföljetong avtrycka en översättning av en fransk roman.** I NJA 1913 s. 242, Kriget Japan-Ryssland, befanns intrång föreligga när utgivaren av ett illustrerat verk med denna titel utan tillstånd i detsamma tagit in illustrationer ur ett engelskt arbete, dock endast för tiden efter 1 augusti 1904, då Sverige tillträdde Bernkonventionen och därtill anslutande lagstiftning trädde i kraft. Såsom framgår av denna fragmentariska översikt inleddes de legislativa förutsättningarna för en verklig rättsutveckling genom HD:s praxis i stort sett först mot slutet av 1800-talet, bortsett från delar av upphovsrätten. Vid en genomgång av de samlingar av HD:s avgöranden, som ligger i tiden före påbörjandet av utgivningen av Nytt Juridiskt Arkiv 1874 finner man föga av immaterialrättsligt intresse."^ Detsamma gäller också i huvudsak de första årtiondenas NJA-årgångar och det är först framemot 1900 som immaterialrättsliga avgöranden börjar bli mera frekventa i NJA. Immaterialrättens senare utveckling i Sverige är intimt förknippad med vidareutvecklingen av Paris- och Romkonventionerna. Dessas minimikrav på skyddsnivån i medlemsländernas materiella lagstiftning har successivt, genom antagande vid revisionskonferenser av nya texter, krävt förändringar i vår nationella lagstiftning för att möjliggöra ratifikation. Immaterialrätten har härigenom också utvecklats till en starkt internationellt präglad del av vår rättsordning. Det skall dock tilläggas att de internationella konventionernas grundläggande roll i allmänhet inte kommit till så tydligt uttryck i HD:s praxis eftersom vi i Sverige tillämpat, och fortfarande tillämpar, tekniken att transformera konventionstexterna till intern lagstiftning. Härvid har lagstiftaren - i och för sig diskutabelt - inte dragit sig för omskrivningar somofta gör det svårt att se att en viss svensk lagregel i själva verket är uttryck för en konventionsbestämmelse. *’ Se bl.a. Modéer, Strindberg och advokaterna s. 9S tf. Fber.stein, Den .svenska förtattarrätten 1 s. 79 ft. Ang. det bristfälliga översättningsskvddet se även Nj.'\ 1909 s. 30S, Hilligenlei. Vid företagen genomgång efter immaterialrättsliga avgöranden i det rubnkregister till opublicerade HD-avgöranden som upprättats av justitierädet Stråle af Ekna, omfattande tiden fran 1820talets mitt till början av lS50-talet och tillgängligt hos Olins Stiftelse, har endast påträffats ett par upphovsrättsliga fall. Det äldsta och intressantaste rör en av HDden 6 april 1827 avgiord tvist ang. obehörigt eftertrvck av en bönesamling utgiven pä Norstedts förlag. Fallet behandlades av Rosén i NIR(Nordiskt Immateriellt Rättsskvdd) 1990 s. 66 f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=