106 innehåller en närmast från semantiska utgångspunkter företagen granskning av framställningar omförutsättningsläran i huvudsakligen nordisk doktrin.'^ 6.3. Rättspraxis. Inledning Förutsättningsläran har en ganska läng historia i doktrinen. Sä är fallet även i rättspraxis. Den föreföll dock en tid nästan ha försvunnit ur rättstillämpningen. Genom tillkomsten av 36 § avtalslagen 1976 reducerades dess betydelse men enligt förarbetena fanns ingen anledning att se den som överflödig utan fortfarande väl användbar särskilt omfull ogiltighet och inte bara jämkning skulle bli rättsföljden.* Sä kom dä HD:s avgörande i NJA 1985 s. 178, där förutsättningsläran klart tillämpades. Fallet föranleddeJan Hellner att skriva en uppsats omFörutsättningsläran rediviva.^ Kanske är Windscheid sannspådd omsin lära i sitt berömda uttryck: »Zur Thiire hinausgeworfen kommt sie zum Fenster wieder herein.» När jag nu skall företa en genomgång av HD:s praxis pä detta område koncentreras intresset kring frågan hur förutsättningsterminologin började användas i domsmotiveringar och hur småningom en fullfjädrad förutsättningslära avsatte sina spär i HD:s domar. Det förefaller dä till en början lämpligt att följa ett par serier med rättsfall, somvarit väl ägnade för förutsättningsresonemang, en serie rörande borgensförbindelser, en rörande fastighetsköp inför tillämnat men sedan inte fullföljt äktenskap mellan parterna, jämte några fall rörande condictio indebiti. 6.4. Någrafall Det tidigaste fallet jag funnit, vari parts förutsättning uttryckligen tillmättes betydelse, dock endast av en minoritet i HD, är NT1866 s. 422. Fråga var om en borgensförbindelse, avsedd att undertecknas av tvä borgensmän men i själva verket undertecknad endast av en, likväl skulle kunna göras gällande intill hela beloppet mot denne. Svea HovR, vars domtvä justitieräd ville fastställa, menade att borgensmannen endast kunde bli ansvarig intill halva beloppet, dä »han iklätt sig löftesmannaansvarighet såsom för egen skuld under den förutsättning, att en annan jämte honom skulle för skulden gä i borgen». HD:s majoritet däremot gjorde ingen motsvarande begränsning av ansvaret med den ganska märkliga motiveringen, grundad inte pä tolkning av rättshandlingen utan pä ett culparesonamang, att borgensmannen hade sig själv att skylla, dä han ingått denna borgen »utan att därvid tillse» att även annan person skrev pä borgensförbindelsen. borgen om Ytterligare en avhandling, Bert Lehrberg, Förutsättningsläran, 1989, har tillkommit. ' Prop.1975/76:81 s.128. ^ Hellner i Festskrift till Ylöstalo 1987 s. 133 ff. Även i Hellner, Julskrift 1987.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=