6 vi hålla dagens festligheter på Haga, där Gustav III undertecknade sitt nu berömda förordnande av den 15 maj och varifrån han konsoliderade den nya maktställning han åtnjöt efter det att Förenings- och säkerhetsakten genomdrivits vid riksens ständers möte i Stockholm. För att förstå i vilket sammanhang Högsta domstolen faktiskt tillkomär det viktigt att dels teckna den högsta rättsinstansens historia under de 150 år som föregick 1789, dels undersöka de politiska sammanhang, inomvilka 1789 års reformkomtill stånd. Högsta domstolens tillkomst var nämligen i de flesta avseenden en produkt av maktkampen mellan kungen och adeln. Bara perifert kan den förstås i ett rent juridiskt sammanhang. I alla fall var den knappast någonting somdrevs framav den juridiska debatten i 1780-taIets Sverige. Allt sedan 1600-talets förra hälft hade den högsta domsmakten utövats av rikets råd under kungens medverkan. Redan då gjordes olika försök att upprätta en särskild revisionsrätt eller revisionskollegium, dock utan resultat. Efter Karl X Gustavs tidiga död försökte Per Brahe få till stånd en uppdelning av rådets arbete på olika divisioner, där framför allt revisionssakerna skulle handläggas i särskild ordning. »Om icke några vissa av rådet bliva konstituerade», menade Brahe, »så komma de intet, kunna ej heller tvingas till ett sådant åsnearbete och ledsamt verk som vid justitien är». Ominte då, så dock under 1670-talet blev det praxis att revisionssakerna avgjordes av en särskild division av rådet. När det karolinska enväldet infördes under 1680-talet blev Justitierevisionen - den rådsavdelning somtog hand omrevisionssakerna- det somK. G. Westman betecknat som rådets fasta kärna, eftersom rådets övriga verksamhet blev starkt begränsad. Men i motsats till vad som skulle hända ett sekel senare avskaffade Karl XI aldrig sitt råd. I stället döpte han omdet från rikets råd till det kungliga rådet. I och med enväldets fall och den frihetstida författningens tillkomst efter Karl XII:s död år 1718 aktualiserades återigen frågan omrevisionssakernas behandling. Den utvecklingen hade gått lugnt framåt under enväldets decennier. Även om kungen formellt hade haft ensam beslutanderätt inom justitierevisionen lät Karl XI majoritetens mening alltid fälla utslaget, och när Karl XII drog i fält år 1700 gav han en avdelning av sex kungliga råd i uppdrag att avfatta besluten i revisionssakerna. Nu — år 1720 - stadfästes justitierevisionen som en särskild avdelning av riksrådet bestående av minst sju rådsherrar. Ena hälften av rådet skulle sköta justitie- och utrikesärenden och kungen endast inneha två röstef samt utslagsrösten i fall rösterna var jämnt fördelade bland justitierevisionens ledamöter. Nu liksomförr krävdes ingen erfarenhet som domare eller jurist för att bli riksråd, och denna olägenhet samt riksrådets övriga arbetsuppgifter gjorde att revisionsmålens beredning och föredragande lämnades - som praxis varit alltsedan 1687 — åt en särskild nedre justitierevision. Med få undantag var justitierevisionens arbetssätt och kompetenskraven på dess ledamöter nu fastställda för frihetstidens återstående decennier, men redan
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=