Birger Bergh 16 Anakreons favoritmotiv. Förklaringen är att kännedomen om Anakreon i Västeuropa inte var grundad på Anakreons egen text utan förmedlad genom Henri Etiennes utgåva år 1554 med latinska översättningar — en utgåva som för det mesta innehåller sådant som inte är av Anakreons hand. Dessa s.k. Anacreontéa har tagit upp material bl.a. från Theokritos, vars idyller förklarar den stiernhielmska diktrubriceringen. När Stiernhielm vidare i sin dikt låter en av sina figurer heta Menalcas, ett herdenamn känt både från Theokritos’ och Vergilius’ bukoliska diktning, tycks det peka på att Stiernhielm har uppfattat de bukoliska inslagen i Anacreontea som autentiskt anakreontiska. Från den bukoliska dikten, sådan vi känner den från Vergilius’ ekloger, kommer f.ö. den dialogform Stiernhielmanvänder i dikten. En av Stiernhielms disputationsdikter (nr. IX) gäller den unge Jakob Skytte, som år 1632, vid 16 års ålder, försvarade avhandlingen De rebus puhlicis vid Dorpats universitet. Jakob var son till Stiernhielms välgörare Johan Skytte, och dikten som vederbörligen prisar den unge Skytte för hans »förunderliga snille» och lyckönskar Sverige om det har en ungdom som följer honom i spåren, är väl icke desto mindre i första hand en hyllningsdikt till fadern. Att bli faderns jämlike framhålls också uttryckligen som ett tänkbart mål för unge Jakob. Ser man till funktionen, är denna ganska bombastiskt hållna dikt en parallell till epitafiet över Vendela Skytte, i den meningen att Stiernhielm i båda fallen uppmärksammar Johan Skytte och markerar den tacksamhetsskuld han står i till honom. Jag går nu förbi några andra promotions- och disputationsdikter^® för att avslutningsvis säga något om Stiernhielms äldsta och samtidigt mest omdiskuterade latindikt —också det en disputatlonshyllning. Carmen jambicumdimetrum (nr. I) är, som diktens titel anger, jambisk, och den tillkom 1624, då vännen Johannes Achatius från Sala försvarade sin avhandling i Uppsala. Stiernhielmsforskningen har sedan länge betonat det märkliga i att Stiernhielm här, i sin allra äldsta kända dikt, arbetar med det motiv som utmärker den senare //ercw/es-diktningen, nämligen vägvalsmotivet.^^ I den latinska dikten nämns nu inte Herkules, utan dikten är en beskrivning — och en ytterst raffinerad och poetiskt verkningsfull beskrivning —av de två vägarna, vällustens och dygdens: valet gäller Voliiptas eller Virtus. Det finns i antik dikt en utformning av vägAnacreontea och deras betydelse för den svenska vitterheten behandlas av Jan Mogren i Antik poesi i svensk översättning. (Kungl. Humanistiska Vetenskapssamfundet i Lund. Scripta minora 1962—1963: 1.) Lund 1963, s. 18 ff. Beträffande en av dessa, nr. XII, se Joh.\nnesson, a.a., s. 28 ff. Jfr STARTLING, a.a., s. 17.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=