Georg Stiernhielmsom latinpoet Av sammanlagt c:a 520 versrader är här inte mer än tio daktyliska.^^ Det verkar som om Stiernhielms vardagsvers, eller bruksvers, har varit daktylisk. Men så fort han skall framträda officiellt, lämnar han helst den daktyliska versen, dvs. den meter som är den i särklass vanligaste inte bara hos svenska utan också kontinentens latinspråkiga humanistpoeter, och väljer i stället jambiska och anapestiska versmått som han lånar från exempelvis Senecas tragedier, eller han använder den hos Horatius så vanliga alkaiska strofen. Detta är inget annat än versifikatorisk styrkedemonstration, och det skall tilläggas att Stiernhielm röjer en utomordentligt god behärskning av de olika vers- och strofformerna, både metriskt och prosodiskt. 15 13. Idyllion Anacreonticum, (nr. XXIII) som är Stiernhielms mest spridda latindikt, känd i flera tryck och avskrifter, skrevs när Stiernhielm hade tvingats lämna Livland hals över huvud på flykt undan ryssarna och helt utblottad kommit till Stockholm 1656."^ Där togs han om hand av vännerna Daniel Behmer och Joachim Schyttehielm, som tidigare nämnts, och dikten utmynnar i ett lovprisande av vänskapen. Den är utformad som en dialog mellan Orestes och Menalcas, där Orestes inledningsvis prisar den sanna vänskapen, den som vilar på dygdens grund. Menalcas invänder och säger att så borde det förstås vara med vänskapen, men i själva verket är det inte ideal utan pengar som regerar här i världen. Också vänskapen köps tyvärr för pengar, framhåller han helt illusionslöst. Trots att Orestes återkommer och lovprisar verkliga vänner —Behmer och Schyttehielm, tydligen —kan man inte komma ifrån, att de poetiskt starkaste partierna i dikterna svarar Menalcas för. Bl.a. ger Menalcas en mycket talande skildring av det obehag den fattige och begåvade framkallar hos den rike (och kanske obegåvade): Stiernhielm lyckas suggerera en sällsam blandning av avund, mindervärdeskänsla och dåligt samvete, som den rike försöker befria sig ifrån genom att intala sig att fattiglappen han har framför sig i själva verket är en ganska löjlig figur. Man kan fråga vad allt detta har med Anakreon att göra. Anakreon utmålades av traditionen som den som fortfarande vid 80 års ålder med obrutna krafter ägnade sig lika mycket åt Venus som åt Bacchus, uppenbarligen beroende på att dessa ämnen intar en så framträdande plats i hans diktning, men Stiernhielms anakreontiska dikt ger inget utrymme för dessa ** Till dessa kan man lägga det åtta hexameterrader omfattande epitafiet över Lars Kagg (nr. XXIV i Olssons edition), som visserligen aldrig tidigare tryckts men som fortfarande finns till beskådande i Floda kyrka i Södermanland, där Kagg ligger begravd. Jfr Johannesson, a.a., s. 31 f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=