Gösta åqvist del framstående medlemmar 1280 måste vara helt bruten framstår »förlikningen» 1282 som än mer mystisk. Möjligen föreligger här omständigheter, vars detaljer har gått förlorade för oss och somdet därför är omöjligt för oss att närmare penetrera. När det gäller spörsmålet omvarför det s.k. Helgeandsholmsdokumentet eller -dokumenten framlades 1587, så är det nära nog omöjligt att finna någon rationell grund härför. Troligen har förelegat omständigheter, varom vi nu sakna kännedom. Det har av Styffe framhållits att gränsläggningen mellan Södermanland och Östergötland här har haft viss betydelse,^^ eftersom denna gräns samtidigt utgjorde gräns mellan hertigdömet och vad som kunde anses höra till det övriga riket. Detta är möjligt och inte utan betydelse bör det heller ha varit att i gränsläggningsavsnittet förekommer anmärkningen att Stora Lövsjöholmen utgjorde gränsmärke för fyra härader, nämligen östkind, Björkekind, Lösing och Jönåker. Björkekinds härad går numera inte över Bråviken men eftersom Paine hade vissa intressen i Svintuna ström och kvarn som då låg i detta härad, så kan det tänkas att han hävdade fiskerätt i Bråviken från såväl norra som södra sidan. Detta kan ha bestritts, exempelvis av Hogenskild Bielke, som tidigare varit ståthållare för Östergötland. Vid riksdagen i Vadstena gav emellertid tydligen Johan III ett för adeln lugnande besked den 30 januari 1587 § 18, somhär citeras efter Ekeberg: »Eij heller skola konungens eller furstens jägare eller skytter komme öfver hvars andres landemärke, icke heller fiskere i fiskevattn och ingen adelsmand förmenes att fiskie, skiute och jage på sin och sins egne landbo äger, eij heller i allmennings och oskiffte skoger, effter som han i härade, sochn eller by är jordägande till, somlag förmeller.» Det tidigare angivna uttalandet som tillskrives Paine att man inte skulle låta rådet och adeln få kännedom om dokumentet^® skulle då kunna ges en rimlig förklaring på så sätt att om Paine inte hade kännedom om kungens uttalande vid Vadstena-riksdagen, så vore det olämpligt att denna hans okunnighet manifesterades för en större krets. Omeventuellt förelåge ett privat intresse hos honom så hade detta i så fall redan tillgodosetts genom kungens besked den 30 januari 1587 och då vore det bäst att låta hela saken förfalla. Som redan tidigare framhållits gör dokumenten inte anspråk på att vara från 1200-talet. De utgör en berättelse om vad som har ägt rum vid herredagen 1282. Troligen har detta återgivande skett ur minnet och av flera personer eftersomtre versioner synes ha funnits, varav två nu finnes *•* Styffe, (1864) ss. 307—308. Ekeberg, Birger, Ett och annat om det svenska vattenregalet, Sthm 1914. (Jernkontorets vattenrättsutredning, 1.) s. 29 not 2. Ovan s. 191. 194
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=