Till den svenska regalrättens historia Konungen hade sålunda inte någon äganderätt till någon del av vattendraget utan hans rätt var en ren avrads- eller ränterätt och detta även efter landslagens stadgande. Det föreligger sålunda en markant skillnad mellan konungens rätt till bergverken å ena sidan och hans rätt att tillgodogöra sig strömfall eller vattenkraft å den andra. Samtidigt är det dock klart att om konungen kunde tilltvinga sig en så avsevärd rätt till allmänningarna i Götaland så måste detta ha inneburit att hans offentligrättsliga höghetsrätt vid denna tid varit högst avsevärd i den mån han inte förvärvat denna redan vid den tidpunkt då svearna trängde in i Mälardalen och troligen med våld undanträngde götarna. I det sistnämnda avseendet veta vi emellertid ingenting. Vad vi däremot av den följande utvecklingen kan sluta oss till är vissa geografiska företeelser av den kolonisation eller bebyggelse som ägt rum. Man har vid landets uppodling givetvis undvikit i första rummet bergshöjder eller oländig mark, som man av erfarenhet funnit måste vara svårbrukad. Även om stora skogar har funnits —och troligen var större delen av vårt land i gammal tid täckt av sådana —så fanns det även där skog växte plan mark som bättre än den kuperade lämpade sig för antingen boskapsskötsel eller åkerbruk. Att sådan lättbrukad och lämplig mark i första hand togs i anspråk är naturligt. Men därmed följde också att mellan de olika bygderna kvarstod inte obetydliga områden av skogar som i stort sett betraktades som värdelöst område. Naturligtvis fanns det avsevärda nyttigheter som kunde tillgodogöras ur skogen, främst virke som byggnadsmaterial samt som bränsle till uppvärmning, vidare markens och trädens frukter. Det fanns emellertid i sådant överflöd att man ur den synpunkten inte satte värde på dessa tillgångar utan de kunde nyttjas av befolkningens medlemmar utan kostnad. Att sådana tillgångar betraktades som skäligen värdelösa framgår inte minst av de många ortnamn på ökna eller med sammansättning med -ökna och somi regel utgjordes av skogstrakter.^® Det var inte bara skogar som hade denna karaktär utan även betesmarker som låg avsides från den allmänna bebyggelsen eller som var mindre väl lämpad för uppodling på grund av att den hade sumpkaraktär eller led av någon annan ur odlingssynpunkt mindre lämplig egenskap.^® 183 trades av J. Rosén, Kronoavsöndringar under äldre medeltid, 1949, s. 36, och J. Liedgren, Bevarade och föreskrivna typer av Svenska urkunder från 1300-talets mitt (i Archivistica et media:vistica Ernesto Nygren oblata, Stockholm, 1956 s. 261 ff.). Se även Holmbäck—Wessén, Magnus Erikssons Landslag i nusvensk tolkning. Lund 1962, not 12 till Rättegångsbalken. Elof Hellquist, Svensk etymologisk ordbok. Lund 1939, s.v. öken. Hellquist, a.a. s.v. bod, där pluralformen -bodha, nu vanligen -bo, ofta fäbodar, som efter hand utvecklade sig till gårdar.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=