RS 11

Till den svenska regalrättens historia Av professor Gösta åqvist Få områden inom den juridiska vetenskapssfären har i modern tid blivit så litet behandlade som regalrättens. Även om man ser detta problem närmast somett av rättshistoriens områden kan sägas detsamma. Det kan delvis sammanhänga med att vi i Sverige inte så intensivt som i länder på kontinenten syssla med statliga höghetsrättigheter. I vad mån detta hänger samman med den under 1800-talet rådande uppfattningen om statens roll och vad staten bör göra eller inte göra, skall här ej göras till föremål för någon undersökning. Endast så mycket kan och bör sägas att den utvidgning av den privata näringsfriheten, som kom att prägla en stor del av detta århundrade, har haft sin betydelse när det gäller att behandla och undersöka regalrättens natur och historiska utveckling. Medan äganderätt och besittningsrätt som grund för den enskilde och hans familj och därmed indirekt även för staten och handelsrätten och obligationsrätten i största allmänhet, vilar på en påtaglig praktisk och ofta ekonomisk grund svävar regalrätten som juridisk konstruktion ganska fritt över äganderätten och intar dessutom en egendomlig mellanställning mellan offentlig och privat rätt. Den har något av sui generis över sig och har därför ofta hanterats med en viss svårighet som sammanfaller med vår oförmåga att låta den inordnas i det traditionella juridiska systemet. Därmed är nu inte sagt att inte regalrätter av ny typ har uppstått. Man kan tvärtom konstatera att så skett men att man inte här har använt sig av namn som kan tydas som utslag av höghetsrätt av något slag. Såväl den allemansrätt som den särskilda rätt till fiske i enskilt vatten enligt lagen den 1 december 1950 om rätt till fiske kan räknas dit.^ Fiskelagen har en särskild avdelning i §§ 5—21 som behandlar detta ämne och man har till och med infört genom §§ 28 och 29 omfiskådra en anknytning till den urgamla rätten till fri fart i vissa större åar och älvar, det s.k. kungsådreinstitutet. Den senare beteckningen infördes i vår rätt först genom 1 SFS 1950 nr 596.

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=