Elsa Sjöholm Det inbördes förhållandet mellan dessa är i forskningen synnerligen omstritt, ja det finns praktiskt taget ingen enighet alls när det gäller deras tillkomstförhållanden. De bevarade handskrifterna tycks på några undantag när vara tillkomna under karolingisk tid. Vissa genomgående likheter skulle alltså kunna bero på nyredigering under denna tid. En nordisk lagredaktör under högmedeltiden hade närmast oändliga möjligheter att göra utdrag ur olika lagar. Sammelhandskrifter var vanliga på kontinenten, med hela lagar sida vid sida, eller utdrag ur skilda lagar sammanställda. Även en ursprunglig text och dess bearbetade form kunde förekomma i samma handskrift, som den äldre langobardrätten och dess äldsta kända systematisering, Concordia, vilka tillsammans med fyra andra Leges finns i en handskrift från 900-talet, tillkommen i klostret i Fulda.^° Och traditionen måste ha skett via klostren, som var de verkliga storproducenterna av handskrifter, eller via klerikala studerande vid högmedeltidens undervisningsanstalter i Europa. Jag anser mig också ha grundad anledning att anta, att det var ärkebiskopsdömet i Lund, vid den tid då det omfattade även den svenska kyrkan, som var huvudkanalen för denna tradition. Det är mot den här skisserade utgångspunkten som jag kommer att söka svar på de ställda frågorna. Rättlösaproblemet blir ett fall av återkoppling, ett sätt att testa om också på denna punkt det går att förklara svenska lagar med hänvisning till den förutsatta skriftliga traditionen. Det kommer att visa sig att termen rättlösa endast är en bit av ett större sammanhang. Jämförelsen kommer att gälla hela den kategori av brott som i princip var avlösbara med böter och som därmed avskiljde sig från de grövre brotten. 124 Den första frågan gällde alltså själva termen rättlösa och hur den ska förklaras. Jag antar att det är en dålig översättning av något och den närmast till hands liggande förklaringen är att det är en översättning från latinet. Den närmaste, ordlika motsvarigheten till rättlösa i latinet är iniuria. I Corpus iuris civilis är grundbetydelsen av iniuria »allt som sker utan rätt».^ Iniuria sker antingen med handen eller med ord, genom att någon blir slagen eller fasthållen eller genom att hans rykte skadas. Förförelse och sedlighetssårande tilltal räknas också som iniuria. En person kan även skadas genomatt en till hans hushåll hörande person eller en gäst blir utsatt för handlingen. Redan inträngandet i ett hus i avsikt att skymfa är 30 Codex Gothanus 84. MGH LcgumTomus IIII, XXXVII f. ^ Corpus iuris civilis, I. Institutlones, Digesta, ed. Paul Kriiger, Theodor Mommsen. Berlin 1877. D 47, 10, 1, pr: omne enim, quod non iure fit, iniuria fieri dicitur, hoc generalitcr . . .
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=