52 Även om iiireteelsen icke var lika vanlig som nu, förekom den kanske alltfiir ofta för att alltid kunna beivras. Dessutom reagerade ju de kyrkliga myndigheterna, så snart tillfälle gavs. Xöjde sig möjligen domstolarna med alt konstatera detta? Kanske. 1 längden skulle doek saken ieke ligga till pä detta sätt. 1 det fortsatta lagstiftningsarbetet skulle frågan ställas, om kyrkliga myndigheter överhuvud skulle ha dylika befogenheter. Skulle det finnas en kyrklig domsmakt, eller ankom det endast pä världsliga domstolar att utöva dylik? 1 vilken utsträckning borde därvid kyrkans syn pä otidigt sängelag likväl vinna beaktande? 1 kyrkoordningsfiirslagen frän de fiirsta årtiondena under 1600talet finnas inga bestämmelser om biiter för otidigt sängelag och för missbruk av kyska brudars skrud. Den praxis, som i detta avseende hade utvecklats inom kyrkan och som hade tagit sig uttryck i synodalstatuter m.m., satte i förslagen till allmän kyrklig lagstiftning spar först i Laurelius' kyrkoordningsförslag. Där möter också en föreskrift om ett särskilt förfaringssätt vid barnakvinnors kyrkogång, dä otidigt sängelag förelåg.^ Därigenom underströks ytterligare vad som bestämdes i fråga om brudklädseln. hdter att ha återgivit stadgandet i KO 1571 om att ingen skidle saklöst gå i säng med sin fästkvinna- tilläde Laurelius:^ »Xär sådant sängelag skett är, då njute icke bruden på bröllopsdagen sin heders skrud, och brudgummen böte till kapitlet och .Ifr .SönKRi.iND i KA 1951 s. 17. ^ Erinras må om alt — vad kyrkohandboken angår — stadganden i här nämnda avseende funnos först i 1693 års edition (jfr ovan s. 1 f oeli nedan s. 60). 1614 års handbok i Handbook . . . tryckt . . . MDC.XIA’. kap. \] var dock icke främmande för tanken på differentiering av barnakvinnors kyrkogång, men särskilda bestämmelser infördes endast i fråga om »lösekonor. när de tagas i kyrkan efter barn». Principen om att »otidigt siingelag» var riitt iiklcnskap hade ännu icke helt övergivits. Jfr vad som ovan avd. \. 3 s. 7 (jiimte not 17) samt avd. ö s. 28 har sagts om 1600-talel.s första KOF. Om den roll ärkebiskop Petrus Kenicius spelade i fråga om både handboken och KOI' se Holmquist i Sv. kyrk:s hist. IV: 1 s. 53. - Se ovan avd. A. 3 s. 6 f och avd. A. 5 s. 21. ^ Kyrkoordningar och förslag dertill II: 1 s. 240.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=