RB 9

44 på grund av denna förseelses speciella karaktär —ansåg självklart, att kyrkan skulle uppbära böterna. Stöd för en sådan uppfattning har man i den ovannämnda domen år 1030. Endast i två fall har där angivits, vad var och en av de felande skidle erlägga i hiiter.^' 1 ett av dessa fall, där det tydligen var fråga om leuteration, finns en anteckning, att böterna skulle utgå i form av 2 kannor vin. På grund av naturabotens karaktär är det icke orimligt att antaga att biiterna skulle gå till kyrkan. Vad angår böterna för otidigt sängelag, är det —såsom ovan har visats —helt klart, att man i slutet av KiOO-talets fiirsta årtionde återgick till de gamla normerna både beträffande böternas storlek och i fråga om att dessa skulle tillfalla konungen och staden. Fr.o.m. 1610-talet finns emellertid rörande otidigt sängelag (med eller utan kronobrott) ingen anteckning om vem som skulle uppbära böterna. Det är tänkbdrt, att —därest böterna för kronobrott alltid gingo till kyrkan — så blev fiirhållandet även med böter för otidigt sängelag. När detta i så fall skedde, kan med tillgängligt källmaterial icke bedömas. Det k(in ha skett, då den omtalade domen år 1630 fälldes. Så mycket är säkert, att rådsturätten senare utdömde böter till kyrkan icke blott för kronobrott utan även för otidigt sängelag. Då så skedde (år 1637), gåvos domarna en formulering, som kan antyda, att det icke var fråga om en nyhet. I domboken sagda år omtalas fyra mål av ifrågavarande slag. Domarna fälldes »efter gjord ordning». I ett fall dömdes endast till 10 mark smt:s böter för kronobrott, trots att det angavs, att mannen »haver besovit sin fästmö, förrän de blevo vigda och var havande. Dock likväl bar krona när de vigdes». (Vederbörande .Jfr ovan not 42. Jag har utgått från alt detta fall —såsom även H.iörkman (II s. 3081 har menat —avsåg otidigt sängelag och kronobrott. Jönköpings rådslurälts domlwk 4 12 1637 (Jönköpings stadsarkivi. — Från 1617 till 1630 finnas i domböckerna inga fall av otidigt sängelag; sagda år omtalas 10 fall. Sedan dröjde det till 1637, innan någonting nämnes i domböckerna om dylika förseelser. Därefter kom frågan icke tillbaka förriin år 1642 (se forts, av texteni. Naturligtvis kan icke ett mer eller mindre stort antal fall av otidigt sängelag ha förekommit somliga år (med stora intervaller) och inga alls däremellan. Det är väl så, att myndigheternas nit gjorde sig gällande mera sporadiskt. 48

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=