8 Det föreslagna stadgandet innebar ett väsentligt avsteg från den principiella uppfattningen i Västerås ordinantia, att vigseln icke var niidvändig för att äktenskap skulle anses föreligga.^** Tankegången i Laiirelius’ KOF upptogs —med vissa modifikationer, därest vigsel ej kom till stånd —i de följande KOF.’® Av särskilt intresse är formuleringen i det s.k. Ridderskapet och adelns project til kyrkoordningen 1(>85. Denna formulering kom nämligen (med ett par formella ändringar) igen i KL lö8(> kap. XV § 18, där det hette: »Om de trolovade varannan hävda, så är det ett äktenskap, som med kyrkans band fullkomnas skall. Lhidandrager han sig vigseln, då förklaras hon för hans hustru, och have så den ene som den andre att undfå hos världslig rätt vad lag förmår. Vad som stadgades i KL kap. X^’ § 18 underströks ytterligare i §15. där det — liksom i alla kyrkoordningsförslagen från och med 1008 års —beträffande trolovning med villkor hette: »Men om de trolovade varannan hävda, måste äktenskapet fullbordas, antingen villkoren äro fullgjorda eller intet.» Fastän den kyrkliga vigseln i KL kap. XV fastslogs som den normala formen för äktenskapets fullbordan,'-- kunde dock enligt uttalandet att lägcr.smålct skulle »räknas som ett fullkomligt hor» jfr nedan denna avd. not 20. —■ I fråga om Laurclius’ och följande KOF jfr Lagberedningens historik s. 85. Det skulle föra för långt, att här diskutera frågan om den inverkan den svenska ortodoxien i berörda avseende kan ha rönt från den tyska protestantismen. —Med hänsyn till vad som ovan har sagts om den kanoniska rätten i äldre tid må erinras om den ändrade uppfattning rörande vigselns betydelse, som hade manifesterats i Tridentinska mötets beslut, och om inflytandet härav även på protestantiskt håll. Se ovan avd. A. 2 not 10 anf. arbeten. -® Kyrkoordningar och förslag dertill 11:2 s. 138 ff (det s.k. Emporagrius’ förslag); III s. 86 ff (Prästeståndets KOF år 1682); III s. 288 (Ridderskapets och adelns project til KO 1685). —Uttalandet hos Laiirelius —om att den som under berörda omständigheter vägrade fullfölja äktenskapet skulle straffas för hor —hade i de närmast följande förslagen ändrats så, att man haile återgått till formuleringen från 1528, att han skulle straffas som den vilken övergav sin hustru (fästmö). Härtill kan läggas föreskriften i § 14 om skyldighet för en man, som haile lockat en mö till lägersmål under äktenskapslöfte, att taga henne till iikta. .Se härom nedan avd. A. 4 s. 18. Se t.ex. Hafström: Den svenska familjerättens historia s. 24. — Det i texten angivna förhållandet innebär naturligtvis icke. att »kyrklig uiysel blev
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=