144 den. vilken han icke hirr haver ordentligen till äkta begärt, nian vill laga henne till hustru, endast därtöre all bade han och hon inå undvika den skymt' och näpst, som de med sitt l(’)nskaläger t'(')rljänl, då förmoda vi. all sådan gärning och slikt uppsåt l)liver lillh(')rligen androm till varnagel högre beivrat.» Anmärkningsvärt är, alt Uppsalakapitlet —trots sin benägenhet l(■)r omsliindliga motiveringar —här icke upptog frågan, i vilken utsträckning stadganden i KL vore tillämpliga i ett fall sådant som det nämnda. Att detta formellt icke var förhållandet beträlfande KL kap. V § 2 är uppenbartDäremot gällde bestämmelserna i KL kap. X^’^ § 20 om brudklädseln ii ven vid ett otidigt sängelag av förevaraiide slag. Härom yttrade sig emellertid konsistoriet icke. Fiirmodligen ligger saken så till. att kaj)itlel i sitt allmänna resonemang om åtgärder mot »lösaktighel» hos präst främst tänkte på lägersmål av här ifrågavarande beskaffenhet. Det långa Hiistoriska» resonemanget ger dock ett annat intryck. Genom förklaringen att det ej var domkapitlets sak att l(')reslå straff befriade man sig från skyldigheten att närmare precisera vad man åsyftade med sin fiirmodan alt förseelsen skulle bli beivrad. Om man tänkte på privering som straff i dylika fall. borde man väl — med hänsyn till formuleringen av den kungl. remisskrivelsen rimligtvis ha omtalat delta. Åsyftade man någon annan form av kyrklig bestraffning, borde konsistoriet ha ansett sig skyldigt all avge förslag härom. Och om man till ävenlyrs menade, att världsliga b(')ter för lönskaläger skulle utgå. borde väl detta ha angivits. Tilläggas må att ett problem av liknande art som del, vilket Uppsalakapitlet —enligt vad bär har omtalats —ansåg sig böra framlägga, togs upp i Kalmar konsistoriums utlåtande, l jämförelse med Uppsalahirslaget förelåg dock den skillnaden, att vad Kalmarkapitlel åsyftade var frågan om bestraffning av en prästman, som »av hisaklighel inlade sig i olovlig bcblondelsc incd en oanständig person (kurs. här), den han likväl sedan till alt undvika straff och större vanheder nr)dgades taga till äkta». Heträffande ett dylikt fall ansåg Kalmarkapillet —som i fraga om otidigt sängelag av präst i andra fall föreslog did)hla btUer och Se ovan avd. .\. 7 s. (iO och 8 s. 81 f. .Jfr ovan .s. 134 If.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=