Utskottet uttalade senare att lappens rätt var äldre än statens, och att staten inte hade kunnat upplåta jorden med bättre rätt än staten själv innehade den.94 Tanken att de renskötande samerna hade en servitutsliknande rätt till sina marker uttrycktes i lagstiftningsarbeten redan före den första renbeteslagen. När 1873 års avvittringsstadga om lappmarkerna i Norrbotten och Västerbotten togs fram var skälet till det att just i Lappland behövde avvittringarna regleras särskilt på grund av lapparnas rättigheter. Närmare bestämt förklarade departementschefen (regeringens företrädare i lagstiftningsarbetet) att en av de omständigheter som påkallade bestämmelser som väsentligen avvek från dem som gällde för det nedre landet var att det i lappmarkerna, jämte den i senare tider inflyttade befolkningen, fanns en stam av nomader – det lapska folket – som av ålder sveriges domstolar lyder inte under något samiskt narrativ 87 94 Riksdagens särskilda utskotts utlåtande i anledning af Kongl. Maj:ts till Utskottet remitterade nådiga proposition med förslag till lag angående de svenska Lapparnes rätt till renbete i Sverige, 2 april 1886, n:o 1, s. 18–20. Men lappens besittningstagande var icke till sin natur sådant, att det i sig inneslöt alla de befogenheter, hvilka tillhöra eganderättens begrepp. Det sträckte sig icke till andra än dem, nomadlifvets inskränkta behof fordrade. Det avsåg endast jordens nyttjande dels till bete för renarne, under sommaren i fjelltrakterna och under vintern i skogslandet, dels till fyllande af de behof, hvilka voro en förutsättning för eller en följd af renbetets begagnande. Lappens rätt till jorden var för den skull alltifrån begynnelsen sådan, att den icke hindrade uppkomsten, så att säga, bredvid sig af eganderätt i kultursamhällets mening. Och en sådan eganderätt utbredde sig med odlingen, samt omfattade till sist äfven de trakter, odlingen ej ännu tagit i anspråk, då för omkring 300 år sedan i vårt land började uttalas och tillämpas den grundsats att, ”sådana egor som obygda ligga höra Gud, konungen och Sveriges krona till”. Men därigenom kan lappens på det tidigare besittningstagandet grundade rätt till de nödvändiga förutsättningarne för sin existens såsom nomad så mycket mindre anses hafva förfallit, som denna rätt till sin natur var sådan, att den kunde bestå jemte enskildes såväl som statens sedermera tillkomna eganderätt. enligt urgammal sed af det näringsfång hvaraf han lefver. Lappen var den som först tog de nordliga trakterna af vårt land i sin besittning. Innan den förste nybyggaren fälde det första trädet i Norrlands skogar var lappen redan der. […] Och den förste besittningstagarens rätt till jorden måste anses bättre än den, som senare tillkommit.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=