historisk markanvändning i jämtlands och dalarnas län i vart fall i och med inrymningarna, har skyddats i och med Skattefjällsbrevet och har kollektiviserats i och med renbeteslagstiftningen. Intrångsskyddet har rent faktiskt inskränkts i och med 1993 års småviltsjaktreform. Reformen har utsatts för omfattande kritik från samebyarna och dess rättsenlighet har diskuterats i den juridiska doktrinen. Det är svårt att förklara hur utvecklingen efter 1993 års reform, med dess sämre skydd mot intrång och försvagade inflytande över markanvändningen för samebyarna, skulle kunna vara en grundlagsenlig inskränkning av samebyarnas rättigheter. 1993 års reform genomfördes dessutom som en förordningsändring. Det var regeringen som införde den, inte riksdagen. Det handlar alltså inte om lag och reformen kan inte ha ändrat det faktiska innehållet i samebyarnas rättigheter enligt rennäringslagen. Samebyarna har enligt rennäringslagen en rätt att vara med och bestämma över upplåtelser av jakt och fiske. Kanske skulle samebyarna i Jämtlands län kunna få framgång med en talan om att staten inte får lov att upplåta jakt och fiske i renbetesfjällen i de fall där de motsätter sig det. Den frågan har inte prövats i Skattefjällsdomen. På kungabrevsmarkerna i Dalarna är min bedömning i stället att den jakt- och fiskerätt som finns är den som framgår i kungabreven, 25 § sista stycket rennäringslagen samt i regeringsbesluten från år 1996 och 1999 – det vill säga en rätt till rovdjursjakt och husbehovsfiske, samt för medlemmar i Idre sameby rätt att jaga och fiska i områden där jakt och fiske inte sedan tidigare är upplåtet till andra. 543
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=