kapitel7 tre nybyggen i Pite lappmark, som samtliga låg i Arjeplogs socken och var anlagda av lappar. Det äldsta nybygget i Arjeplogs socken, Kasker, daterar sig till 1700-talets första år. Även de andra två tycks ha tillkommit före år 1750.428 Därutöver var kyrkplatsen i Arjeplog som nämnts tidigt bebodd av präst och klockare. Att deras närvaro innebar en viss markkonkurrens visar en tvist från 1740-talet om slåttermarkerna vid Rackträsk, söder om Arjeplog, som tilldömdes prästbordet. Den same som skattade för området hade då själv skördat slåttermarkerna, eftersom han hade skaffat kreatur, men kyrkoherden Johan Læstadius hävdade att dessa ängar hade legat under prästbordet så länge kyrkan hade funnits i Arjeplog. Häradsrätten gick på kyrkans linje och kyrkoherden fick formell rätt till slåttermarkerna vid Rackträsk.429 Bylund frågar sig varför Pite lappmark, och särskilt Arvidsjaurs socken, visade sig vara mindre attraktiv för kolonisation än de andra lappmarkerna. En delförklaring som framhållits av historiker är att Pite lappmark var den minst lockande lappmarken ur kolonisationssynpunkt eftersom det var den svårtillgängligaste. Pite, Byske och Skellefte älvar var nämligen mycket dåliga kommunikationsleder. Med sina forsar och fall redan i kustlandets övre delar gjorde de båtfärder inåt Lappland omöjliga.430 När nybyggarverksamheten i Pite lappmark väl kom i gång skilde sig Arjeplogsområdet från Arvidsjaursområdet. Kolonisationen i Arjeplog skedde ”internt” utan samband med de flyttningsrörelser som riktades mot lappmarken från kustlandet efter 1700-talets mitt. Åtskilliga av nybyggarsläktena i Arjeplog härstammade från präster och klockare vid kyrkplatsen i Arjeplog, som var kontinuerligt bebodd sedan år 1641. Därutöver handlade det främst om samiska nybyggare samt ett fåtal inflyttade bruksarbetare.431 258 428 Bylund, 1956, s. 3, 50 och 72. 429 Norstedt, 2016, s. 839. 430 I Aubry de la Motrayes reseskildring från tidigt 1700-tal, Seigneur A. de La Motrayes resor, 1711–1725, tryckt 1988, Bokförlaget Rediva, Stockholm, s. 257, beskriver kyrkoherden i Gamla Piteå för de la Motraye att det är svårt och kanske omöjligt att ta sig upp i lappmarken, eftersom man inte kan ro uppför älven mer än tre eller fyra mil. I fortsättningen de la Motraye, 1711–1725. 431 Bylund, 1956, s. 85, 89 och 202.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=