RB 73

jura novit curia 90 ny underströk emellertid att juristens skyldighet att återskapa den rättsliga enheten inte utgjorde ett rättspolitiskt mandat att efter eget tycke bilda ny rätt: Den historiska skolans syn på domarens rättsbildning speglade den skillnad mellan politik och juridik som kom till uttryck i begreppet gällande rätt. Att åstadkomma en överensstämmelse mellan juridiken och den naturliga rätten var en politisk uppgift som juristen, inte ens då denne subsidiärt fullgjorde lagstiftarens rättsbildningsfunktion, kunde överta.306 Domstolarnas makt i staten var knuten till lagstiftarens exklusiva politiska mandat och domarna utförde därför sitt arbete på lagstiftarens bemyndigande. Domstolarnas uppdrag var i första hand att döma enligt gällande rätt och därmed genomföra lagstiftarens vilja. Om detta uppdrag krävde rättsbildning hade domstolarna endast tillåtelse att, inom ramen för den juridiska metoden, förbättra rättssystemet tillräckligt för att kunna avdöma fallet. Stahl framhöll således att Juristens mandat inskränkte sig således till att genom tolkningen återskapa den i lagstiftningen inneboende tanken, d.v.s. till att frammana rättsregelns fulla potential.308 Tolkningsarbetet resulterade i ett förtydligande av rättsregelns innebörd.309 Därför måste domarens rättsbildning uppfattas 305 Savigny, System, bd. 1, s. 322. 306 Savigny, a.a., s. 322, 325 och särskilt 326. Se också Björne, Brytningstiden, s. 326. 307 Stahl, Die Philosophie des Rechts, bd. 2:2, Heidelberg, 1837, s. 370. Att domstolsväsendet dömde och rättsbildade på ett mandat från lagstiftaren innebar dock inte att domstolsväsendet skulle vara avhängigt den förra. I sin rättsanvändning var domstolarna oavhäniga lagstiftaren: „Die reelle Macht nun, welche also die Gerechtigkeit handhabt, sind die Gerichte. Der oberste Grundsatz für die Einrichtung derselben ist ihre Unabhängigkeit vom Souverän. Er ist erste Bürgschaft für wahre unpartheyische Rechtspflege, die Basis aller Gerechtigkeit.“ Stahl, a.a., s. 366 f. 308 Savigny, System, bd. 1, s. 213 f. Se också Samuelsson, Tolkningslärans gåta, s. 83 f. samt Meder, Mißverstehen und Verstehen, s. 118 f. 309 Meder, a.a., s. 127 f. „Indem nun bey diesem Verfahren der Ausleger nicht den bloßen Buchstaben, also den Schein des Gesetzes, sondern den wirklichen Inhalt desselben zu verbessern unternimmt, stellt er sich über den Gesetzgeber, und verkennt also die Gränzen des eigenen Berufs; es ist nicht mehr auslegung die er übt, sondern wirkliche Fortbildung des Rechts […].“305 „[d]ie Richter richten […] immer nur in Vollmacht und unter Autorität des Souveräns. Der Staat in seinem Repräsentanten der Herrscher ist es immer, der die Gerechtigkeit übt, wenn er gleich aus Gerechtigkeit nicht selbst richtet.“307

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=