jura novit curia 88 och hållet vila på lagstiftaren ensam, utan måste i vissa fall anförtros domaren, inte minst på grund av domarens skyldighet att avkunna dom i det enskilda fallet. Någon déni de justice fick inte förekomma. Rättvisan fick, med kommitténs ord, inte ligga nere. Juristen måste därför själv tolka lagen och därigenom bidra till rättsutvecklingen. Den franska utgångspunkten att domarens tillämpning av en rättsregel aldrig innebar något självständigt tolkningsarbete tycks kommittén inte ha uppfattat som rättvisande. Emellertid måste på samma gång gränsen mellan rättstillämpning och rättsbildning vara tydlig för att likformigheten och förutsägbarheten i dömandet skulle kunna garanteras. Inom gränsen för den gällande rätten, eller den lag ”som för tiden gäller,”292 var den tillämpande juristen skyldig att respektera rättsläget. Endast i den utsträckning lagens lydelse var otillräcklig för att lösa fallet uppmanades domaren att bilda ny rätt genom tolkning. För att skillnaden mellan enkla och svåra fall skulle kunna upprätthållas fordrades emellertid en ”enhet och consequence”293 i den gällande rätten. Endast då kunde domaren avgöra rättsreglernas tillämpningsområden. Domarens möjligheter att i det enskilda fallet urskilja behovet av rättsbildning förutsatte alltså att de i lagen ”beskrifna händelserna” framgick klart och tydligt av lagens olika stadganden.294 Savigny ansåg följaktligen att domaren alltid vore skyldig att avkunna dom. Att rättsreglerna inte tycktes vara tillämpliga på de omständigheter som åberopades kunde inte befria honom från detta uppdrag. I avsaknad av lagförklaringsinstitutet, naturrätten och kodifikationen som verktyg för att kompensera för den positiva rättens brister i förhållande till den naturliga rätten, måste domaren dock själv återskapa den antagna enhetligheten i rättssystemet.295 När antagandet att rättsfrågan hade sin lösning inom ramen för gällande rätt genombröts, måste det istället omvandlas till ett metodologiskt verktyg: under olika tiders inflytanden tillkommit, sammangjutas till ett nytt helt, med ett ord: föryngras; men den bör dock alldrig annorlunda omskapas, eller i annan form framträda, än att folket städse igenkänner och förstår den.” Lagkommittén, Civillagsförslaget, motiven, s. 1. Se också Peterson, Debatten om 1826 års förslag s. 257. 292 A. betänkande, motiven, s. 253. 293 A. betänkande, ibid. 294 A. betänkande, ibid. 295 Sandström, Rättsvetenskapens princip, s. 254. Juridisk metod som juridisk kunskap
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=