jura novit curia 86 punkten var således att kodifikationen förkroppsligade det enhetliga, motsägelselösa och uttömmande rättssystemet.278 Sedan rätten formaliserats och nedtecknats i koden skulle alltså samtliga fall kunna subsumeras under lagens bud. Distinktionen mellan enkla och svåra fall hade upphävts på lagstiftningsteknisk väg. Kodifikationen markerade därför också slutpunkten på rättsutvecklingen.279 Alla de fall som kunde antas uppstå hade redan beskrivits och lösts av lagstiftaren i lagstiftningsögonblicket. Domaren borde därför aldrig finna sig svarslös. Det kunde därmed tyckas som om att den franske lagstiftaren på ett effektivt sätt hade löst det problem som Kirchmann hade observerat. Kirchmanns kritik satte fingret på den ömma punkten i den historiska skolans teori om den gällande rätten, nämligen att presumtionen om det kompletta rättssystemet kunde genombrytas i ljuset av rättsutvecklingen. I VomBeruf hade Savigny förkastat tanken på en tysk privaträttskodifikation. Han ansåg dock att det grundantagande som det franska stadgandet vilade på ägde en generell giltighet i all rättsskipning: Liksom i Tyskland gjorde sig en franskinspirerad kodifikationsiver gällande i svensk juridisk metodlära i början av 1800-talet. År 1811 tillsattes den så kallade Lagkommittén.281 De ursprungliga direktiven till utredningen gav utrymme för olika tolkningar beträffande dess uppdrag. Detta tycks dock ha varit att förbättra den tidigare lagen – inte att radikalt förändra den.282 Ändå kom Lagkommitténs arbete att bilda scenen för det tidiga 1800-talets liberala projekt att efter fransk förebild skapa en svensk motsvarighet till den franska Code civil.283 Häradshövdingen och liberalen Johan Gabriel Richert har utpekats som en av de mest pådrivande i detta projekt.284 Vad kommittén med Richert i spetsen kom att eftersträva var ett brott med det förgångna till förmån för en slutgiltig kodifiering av pri278 Peterson, Debatten om 1826 års förslag, s. 252. 279 Peterson, a.a., ibid. 280 Savigny, System, bd. 1, s. 208. 281 Peterson, Debatten om 1826 års förslag, s. 248. 282 Peterson, a.a., s. 249. 283 A.a., s. 249 f. 284 A.a., ibid. „Die ausdrückliche Vorschrift des Fransösischen Rechts also, welcher dem Richter verbietet, wegen eines mangelnden, dunkeln oder unzulänglichen Gesetzes ein Urtheil zu verweigern […], ist der allgemeinen Natur des Richteramts völlig angemässen.“280
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=