kapitel iii •curia 193 maren erbjöds i tidigare avgöranden exempel på sådana omständigheter som kunde anses falla inom lagregelns tillämpningsområde. Rättsvetenskapens perspektiv, det som domaren fick tillgång till genom den juridiska doktrinen och sin juristutbildning, var dock särskilt avgörande för juristens förmåga att generalisera det enskilda fallets omständigheter. Med hjälp av den rättsvetenskapliga begreppsapparaten kunde juristen sätta dem i systematisk relation till andra regler och hänföra dem till allmänna principer. I detta avseende hade juristen verkligen utrustats med verktyg som gav honom ett försteg framför lekmannen. Rätt hanterad var den juridiska metoden dialektisk till sin karaktär. Det allmänna och det särskilda i ett fall måste hela tiden samverka i juristens kvalificeringsarbete.843 Slutsatsen måste alltså bli att balansen mellan juridisk teori och praktik inte fick bli en fråga om relationen mellan inomjuridiska och utomjuridiska perspektiv i rättstillämpningen. Den rättsliga teorins fordringar på enhetlighet och den juridiska praktikens koppling till yttre samhällsförhållanden måste istället uppfyllas inom ramen för den gällande rätten. Detta krävde att domaren i det enskilda fallet gjorde en lämplig avvägning mellan rättstillämpning och rättsbildning. Lekmannadomaren kunde alltså utgöra ett viktigt och uppskattat inslag i domstolens sammansättning. Hans uppdrag måste dock uppfattas som kompletterande i förhållande till ämbetsdomaren. Lekmannen fungerade som en representant för den naturliga rätten. Genom sitt skilda förhållningssätt kunde lekmannadomarna motverka juridisk formalism. Emellertid måste lekmannaelementet uppfattas som just enkontrollfunktioni förhållande till den gällande rätten och de utomjuridiska argumenten brukas med stor försiktighet. Omröstningsreglerna i ÄRBkom att tolkas som ett utryck för denna tanke. I förhållandet mellan lekmannadomare och ämbetsdomare återspeglades således föreställningen att principen omjura novit curiahade som sitt syfte att garantera den gällande rättens företräde i dömandet framför den naturliga rätten. Nämndens möjligheter att överrösta ämbetsdomaren vittnade dock om att regeln inte var utan undantag. Möjligheten att ibland göra avsteg från den gällande rätten bekräftade emellertid bara dess generella företräde framför den naturliga rätten och det juridiska systemets styrka. 843 Sandström, Rättsvetenskapens princip, s. 270 f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=