RB 73

kapitel iii •curia 185 tillämpningen på ett sätt som skulle minska inte minst häradsrätternas popularitet och legitimitet. De största farhågorna gällde risken för att en överdriven formalism skulle få fäste i domstolarna om lekmannainflytandet inskränktes. Kritikerna ansåg att en sådan formalism redan hade fått fotfäste i den svenska rätten, inte minst genom doktrinens inverkan. Som ett ytterligare bevis härför anfördes den ökade skriftligheten i processen som, tvärtemot lagstiftarens syfte, uppstått efter ikraftträdandet av 1734 års lag. Enligt ÄRB14:1 skulle processen vid de lägsta instanserna vara muntlig. Ändå kom skriftligheten att breda ut sig efter lagens ikraftträdande. Parternas utsagor protokollerades och domen kom sedan att basera sig på protokollet.801 I takt med protokollets ökande betydelse för domarens beslutsfattande kom nämnden successivt att undanträngas.802 Att det fanns rutiner för målets handläggning som verkade hämmande på nämndens möjligheter att utföra sitt uppdrag framhölls också av Ivar Afzelius. I domstolarnas praktiska hantering återfanns således ”ingalunda den muntlighet, som den nyare processlagstiftningen afser att tillämpa.”803 Istället tillämpades den muntligt protokaliska formen av rättegång på ett sådant sätt att skriftligheten tillslut blev dominerande. Svårigheterna att åstadkomma en tillräcklig koncentration i rättegången för att nämnden skulle kunna ta del i målets hela hantering uppstod redan i samband med talans anhängiggörande.804 Stämningsansökningarna höll oftast en så låg kvalitet att de inte, utan flera uppskov för komplettering, kunde läggas till grund för målets fortsatta handläggning.805 Därför ”[sönderföll förfarandet] i en mängd osammanhängande bitar, hvilka först i protokollet [fick] sin yttre förening.”806 Afzelius framhöll vidare att Under sådana omständigheter saknades det förutsättningar för att på allvar låta nämnden utföra sin uppgift att rannsaka och ta del av parternas 801 Se härom Matz, Domarens materiella processledning, s. 75 ff. 802 Fahlcrantz, Gustaf Edward, Rättfärdighet i rättsskipning. En historisk och jämförande framställning af några hufvudpunkter i vårt rättsgångsväsende, Lund, 1903, s. 478 f. och 598 ff., särskilt s. 612 f. 803 Afzelius, Grunddragen, 1886, s. 166. Se också Fahlcrantz, Rättfärdighet i rättsskipning, s. 625. 804 Afzelius, a.a., s. 166. 805 A.a., ibid. 806 A.a., ibid. 807 A.a., ibid. ”[d]et är ensamt ur denna källa, Domaren skall hemta sitt vetande; allt som icke finnes der, är för sakpröfningen förloradt. Det är icke en anteckning för Domaren, det är det enda materialet för domen.”807

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=