jura novit curia 128 tisk art än juridisk.518 Egentligen borde domstolen känna till innehållet i utländsk rätt, sedan den utpekats som tillämplig av den internationella privaträtten. Domarens kunskap om den utländska lagen kunde då, lika lite som i fråga om den inhemska, göras beroende av parternas bevisning om dess giltighet.519 Den utländska rättens tillämplighet var således, lika lite som frågan om sedvanerättens, en sakfråga i egentlig mening.520 Svenska domstolar betraktades inte som förhindrade att använda sin egen kunskap om utländsk rätt, trots reglerna om parternas bevisning.521 Frågan om domarens kunskap om den utländska rätten var alltså reglerad så att parterna inte kunde fordra domstolens utredning, men att domstolen hade rätt att använda sin kunskap om utländsk rätt om den var för rätten känd.522 Detta stödjer föreställningen att principen omjura novit curia så långt som möjligt var giltig. Matz ansåg att skillnaden i tillämpningen av inländsk och utländsk rätt endast var att ”de eljest tillämpliga inhemska rättssatserna ersättas av vissa utländska […] regler.”523 Domstolen borde därför behålla utredningsansvaret också för den utländska rätten, inte minst för att domstolens utredningsresurser kunde vara större än parternas.524 Frågan var slutligen vad som skulle anses gälla om den part som åberopade sig på utländsk rätt inte förmådde styrka innehållet i denna. Matz menade att domstolen då borde avgöra målet på formella grunder, vilket vore ett alternativ till att tillämpa den inhemska rätten subsidiärt.525 Han anförde som skäl för sitt ställningstagande att det rimligaste vore att parten fick ta konsekvenserna av att inte ha fullgjort sin ”bevisskyldighet”. Risken var annars att målet blev felaktigt avgjort i materiellt hänseende, därför att den inhemska rätten inte överensstämde med den utländska. Förutsägbarheten skulle då också äventyras.526 Kallenberg ansåg att domstolen borde vara skyldig enligt den internationella privaträtten att själv beakta tillämpligheten av utländsk rätt enligt reglerna för internationell privaträtt.527 Kallenbergs uppfattning var 518 Kreüger, Huru må man förstå, s. 579 och Hvad behöfver icke, s. 352. 519 Kreüger, Huru må man förstå, s. 579. 520 Se Reuterskiöld, Inledning, s. 33 f. 521 Matz, Domarens materiella processledning, s. 111 f. 522 Se Matz, a.a., s. 111. 523 A.a., ibid. 524 A.a., ibid. 525 A.a., s. 113 f. 526 A.a., s. 113. 527 Kallenberg, Svensk civilprocessrätt, bd. 2:1, s. 93 f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=