jura novit curia 116 ske med hjälp av intyg eller vittnen.458 Domaren var dock fri att använda sig av den sedvanerätt som han hade kännedom om utan att följa reglerna om åberopande eller bevisning, vilket stärkte bilden av att principen om jura novit curiavar tillämplig och att kännedomen om sedvanerätten ingick i det juridiska kunnandet.459 Det var alltså domarkårens bristande förankring i lokalsamhället som successivt hade gjort kunskapen om lokala seder och bruk svårare. Andra rättsvetenskapsmän hävdade att domstolen inte bara hade en möjlighet att ta över parternas utredning av sedvanerätten, eller ex officio använda sitt eget kunnande, utan att den alltid borde åläggas det huvudsakliga ansvaret för utredningen.460 Något undantag från principen om jura novit curiaborde inte göras.461 Tvärtomhade domstolen mer vidsträckta möjligheter än parterna att själv inhämta upplysningar om eventuellt förekommande sedvanerätt.462 Kallenberg anslöt sig till denna uppfattning och menade att domstolen inte borde låta sig bindas av parternas påståenden beträffande existensen och innehållet i eventuellt anförd sedvanerätt. Kallenberg argumenterade för en fullständig tillämpning av principen omjura novit curia på den positiva rätten, dit sedvanerätten också hörde. Därmed vore ”hvarje dispositionsrätt för parterna obetingat […] utesluten,”463 eftersom ”[h]vad nu [i allmänhet] sagts om rättssatser eger giltighet beträffande samtliga rättssatser utan skillnad mellan lag och sedvanerätt.”464 Domstolen var heller inte bunden av de påståenden om sedvanerätten somparterna kommed. Den kunde inte nöja sig med att avgöra frågan om sedvanerättens tillämplighet på formella grunder. Rättsutredningen måste istället vara sådan att domaren kunde sägas ha uppfyllt sitt juridiska kunskapskrav att känna gällande rätt. Endast praktiska bevekelsegrunder låg bakom domstolens möjligheter att ålägga parterna att utreda frågan, men om de inte lyckades tillräckligt väl måste domstolen själv skrida till verket och bistå dem på grund av principen omjura novit curia.465 458 Kreüger, a.a, s. 579. 459 A.a., ibid. 460 Matz, Domarens materiella processledning, s. 114. 461 A.a., ibid. 462 A.a., ibid. 463 Kallenberg, Svensk civilprocessrätt, bd. 2:1, s. 36. 464 Kallenberg, a.a., ibid. 465 A.a., s. 92 f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=