Två faktorer riskerar att göra denna studie asymmetrisk. Den ena består i att det danska, norska och svenska lagmaterialet delvis är av olika ålder, som framgått ovan av fig. 3. Merparten av det danska materialet härrör från första halvan av 1200-talet. Det norska lagmaterialet härrör huvudsakligen från cirka år 1100 fram till omkring år 1280. Det svenska lagmaterialet har däremot sin tyngdpunkt cirka åren 1290–1350. Endast Äldre Västgötalagen, sannolikt nedskriven cirka år 1225, är äldre och sålunda ungefär samtida med huvuddelen av det danska och norska lagmaterialet.118 Den andra svårigheten består i att det danska, norska och svenska lagmaterialet dels omfattar en totalt sett olika stor textmängd och dels ger olika rättsområden olika utförlig behandling. I textmängd är mest lagmaterial bevarat för svensk del och minst för dansk del (se tabell 14 samt fig. 4a–c). Till exempel är kyrkorätten mest kortfattad för dansk del, egendomsbrott behandlas mer ingående i svenska lagar än i norska lagar, vilka istället mer grundligt behandlar brott mot allmän ordning (se tabell 17–19). Bara Norge, och i någon grad också Danmark, har en särskild lag som reglerar förhållandet mellan kungen och hans edsvurna män.119 Skillnaderna i ålder, omfattning och karaktär på lagmaterialet medför att förutsättningarna för att undersöka olika aspekter av den lagfästa kunga118 Lindkvist, ”Law and the making of the state in medieval Sweden” (kap. 1, fotnot 23), s. 214; Lindkvist, Thomas, ”Västergötland as a community and the making of a provincial law”, i Steinar Imsen (red.), Legislation and state formation. Norway and its neighbours in the Middle Ages, Oslo 2013, s. 56 har lyft fram att VgL I skiljer sig från de andra svenska medeltidslagarna och förklarar detta med att den är betydligt äldre. Det är den enda som skildrar ett verkligt ”förstatligt” samhälle och, som Schück, ”Sweden under the dynasty of the Folkungs” (kap. 1, fotnot 31), s. 395 framhållit, saknar spår av inflytande från kunglig lagstiftning. Johnsen, Fra ættesamfunn til statssamfunn (kap. 1, fotnot 6), s. 95–96 har framhållit att VgL I ungefär står på samma rättsliga stadium som GulL och FrostL. 119 Här avses den danska Vederloveneller Lex castrensis (VedL) respektive den norska Hirdskråen(HirdS). Medan HirdS är en viktig rättskälla i boken brukas VedL enbart marginellt, mest för att den innehåller mycket få konkreta rättsliga bestämmelser. Traditionellt har Vederloven (Lex castrensis) betraktats som en dansk hirdlag, se t.ex. Jørgensen, Dansk retshistorie (kap. 1, fotnot 24), s. 56–60; Riis, Les Institutions politiques centrales du Danemark 1100–1332 (kap. 1, fotnot 24), s. 31–47; Andersen, Rex imperator in regno suo (kap. 1, fotnot 7), s. 50–53; Fenger, ”Med lov skal land bygges” (kap. 1, fotnot 99), s. 57–58; Gelting, Michael H., ”The problem of Danish ‘feudalism’: military, legal, and social change in the twelfth and thirteenth centuries”, i Sverre Bagge m.fl. (red.), Feudalism. New landscapes of debate, Turnhout 2011, s. 168–169. Münster-Swendsen, Mia, ”The formation of a Danish court nobility. The Lex castrensis sive curiae of Sven Aggesen reconsidered”, i Sverre Bagge m.fl. (red.), Statsutvikling i Skandinavia i middelalderen, Oslo 2012, s. 257et passimhar emellertid övertygande argumenterat för att Vederloveninte ska betraktas som en hirdlag, utom mer som ett lärt traktat om hovlivet, och också av den anledningen har jag valt att minimera bruket av den som källa i denna bok. lagfäst kungamakt under högmedeltiden 72
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=