kapitel 1 • från kungamakt till statsmakt 59 Vissa av de internordiska skillnaderna torde ha sin grund i skilda naturgeografiska förhållanden med olika förutsättningar till ett överskott från jordbruket (sevidare diskussionen i bilaga 2, s. 421–425). Det medförde högre avkastning och större möjligheter till inkomster från jordräntor i Danmark än i Norge, medan Sverige intog ett mellanläge. Ett stort agrart överskott ökade incitamentet till godsansamlingar och möjligheten för stormän att skapa en större självständig maktbas i Danmark och Sverige. Därmed tjänade även de danska och svenska stormännen mer på skattefrihet i utbyte mot rusttjänst än de norska stormännen. Med mindre möjligheter till agrart baserad förmögenhet blev i Norge kunglig (och kyrklig) tjänst den främsta källan till rikedom och prestige. Det är välkänt att stormännen hade en svagare position i Norge och var mer beroende av kungen för sin ställning än i både Danmark och Sverige.94 Rättsordningen, lagen, var ett centralt uttryck för social ordning. Under medeltiden var rättskipningen det viktigaste uttrycksmedlet för politisk makt.95 Den centrala roll som lagen hade för den medeltida samhällsuppfattningen kommer knappast klarare till uttryck än genommottot i flera nordiska lagar att ”land skamed lag byggas”. Såväl Fritz Kern somSusan Reynolds har framhållit att lagen var vad som ytterst konstituerade samhällsgemenskapen.96 94 Se t.ex. Helle, Handbok i Norges historie 3 (kap. 1, fotnot 23), s. 31–32, 200–206; Bagge, ”Skandinavisk statsdannelse” (kap. 1, fotnot 23), s. 24. 95 Seip, Jens Arup, Sættargjerden i Tunsberg og kirkens jurisdiksjon, Oslo 1942, s. 5 inleder sin behandling av kyrklig jurisdiktion i Norge med: ”Rettshåndhevelse er i middelalderen den vesentlige uttrykksform for politisk makt” och Christensen, Ret og magt i dansk middelalder (kap. 1, fotnot 24), s. 29 har uttryckt väsentligen samma sak med att ”magt søger retslig legitimation”; jmf Ullmann, Principles of government and politics in the Middle Ages (kap. 1, fotnot 6), s. 19–20; Helle, Aschehougs Norgeshistorie 3 (kap. 1, fotnot 26), s. 189;Bagge, From Viking stronghold to Christian kingdom(kap. 1, fotnot 23), s. 179. 96 Kern, Kingship and law in the Middle Ages (kap. 1, fotnot 6), s. 10et passim; Reynolds, Kingdoms and communities inWestern Europe, 900–1300(kap. 1, fotnot 1), s. 12–66. Som Christensen, Kongemagt og aristokrati (kap. 1, fotnot 24), s. 65 uttryckt det: ”Ifølge middelalderlig samfundsopfattelse laa loven som samfundets grundlag bag al magtudøvelse, lovgivningen byggede paa den overleverede sædvaneret og tilhørte samfundet som helhed, og den kunde ikke delegeres til nogen konge eller anden enkeltperson.” Lagen och sedvanan var också de redskap som i första hand användes för att hävda rätten till specifika befogenheter och resurser. Ibland förbises den centrala position som lagen intog i samhället i ljuset av det frekventa bruket av våld vid rättsliga tvister som avsaknaden av exekverande myndigheter gav upphov till. Land ska med lag byggas
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=