kapitel 1 • från kungamakt till statsmakt 57 representanter till ett visst forum ur kollektivet av politiska aktörer. Tingsmenighet är sålunda ett samlingsbegrepp – men det är i hög grad även kungamakt och kyrka. Vilka som konstituerade tingsmenigheten diskuteras vidare i kapitel 5, särskilt s. 263–266. Det är väl belagt att grunden för kungamakten ytterst vilade på tillgången på militära resurser. Ett system med ämbetsmän säkerställde uppbörd av böter, skatt och jordräntor att finansiera den militära makten med och skapade förutsättningar för en institutionaliserad maktutövning. Grunden till kyrkans makt låg däremot i de ideologiska resurser den förfogade över genom sitt tolkningsföreträde av världsordningen och i egenskap av länk mellan Gud och människorna. Som institutionellt mycket välorganiserad kunde kyrkan på ett effektivt sätt bruka sin ideologiska makt för framgångsrika anspråk på omfattande ekonomisk och politisk makt.88 Till skillnad från kung och kyrka saknade tingsmenigheten resurser i samma grad till institutionaliserad maktutövning. Tingsmenighetens makt bestod dels i deras antal och militära kapacitet, dels i den ekonomiska makt de besatt som producenter. Även om det ännu råder viss oenighet om hur den sociala strukturen såg ut under tidig medeltid finns det en konsensus om att den sociala stratifieringen ökade i de nordiska länderna under medeltiden på samma gång som det skedde en tilltagande hierarkisering av samhället.89 Tydligast kommer detta till uttryck i att kung, kyrka och stormän stärkte sin ställning på bekostnad av bönderna och att ett frälse växte fram.90 Maktresurserna för bönderna minskade genom den politiska centraliseringen som fjärmade makten från de lokala fora där bönderna lättare kunde göra sig hörda som aktörer. 88 Den romersk-katolska kyrkan, eller i kortform bara kyrkan, diskuteras i denna bok i egenskap av politisk aktör. Även om jag tidvis tangerar den kyrkliga läran faller det utanför ramen att behandla kyrkan som religiöst samfund. Gränsen mellan världsliga och kyrkliga stormän var flytande eftersom biskoparna tenderade att rekryteras från högaristokratiska familjer, se t.ex. Johnsen, Fra ættesamfunn til statssamfunn(kap. 1, fotnot 6), s. 208–209; Fenger, Fejde og mandebod (kap. 1, fotnot 85), s. 440; Blomkvist, The discovery of the Baltic (kap. 1, fotnot 31), s. 91; Lindkvist, ”Sveriges medeltida europeisering” (kap. 1, fotnot 4), s. 137. 89 Helle, Aschehougs Norgeshistorie 3 (kap. 1, fotnot 26), s. 110; Helle, ”Conclusion” (kap. 1, fotnot 34), s. 777; Lindkvist, ”Law and the making of the state in medieval Sweden” (kap. 1, fotnot 23), s. 211; Bagge, ”Kirken, bøndene og motstandsretten i Norge i middelalderen” (kap. 1, fotnot 40), s. 409. 90 Blom, Kongemakt og privilegier i Norge inntil 1387 (kap. 1, fotnot 26), s. 143, 145. Som Hermanson, Bärande band (kap. 1, fotnot 2), s. 178–179 betonat innebar kungamaktens och kyrkans ökande politiska dominans en övergång till en institutionaliserad maktutövning och inom ramen för en sådan torde stormännens politiska manöverutrymme ha minskat.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=