lagfäst kungamakt under högmedeltiden 56 göra en uppdelning mellan stormän och bönder, undviker jag såväl en kategorisering som oftast inte existerar i lagmaterialet som de komplikationer det för med sig att den sociala strukturen i samhället varierade i tid och rum. Anledningen till indelningen är vidare att kung, kyrka och tingsmenighet hade olika typer av politiska institutioner, arenor och resurser för maktutövning till sitt förfogande.86 Endast undantagsvis, när så särskilt är påkallat, görs en åtskillnad mellan stormän och bönder. Begreppet tingsmenighet betecknar i boken den grupp män som hade fulla politiska och juridiska rättigheter och rätt (och i vissa fall även skyldighet) att närvara och fatta beslut vid häradsting/fylkesting och landsting/lagting. Genom att sätta prefixet ”ting” framför ”menighet” vill jag betona att tingen var den politiska och juridiska institution som fria män kunde utöva politisk makt genom. I första hand avses de danska och svenska landstingen och norska lagtingen, som fungerade som ett slags parlament och högsta domstol för landskapen/lagsagorna och som sådana kunde interagera med kungamakten.87 Boken igenom brukas sålunda tingsmenighet för att beteckna de politiska aktörerna bland befolkningen i en lagsaga men begreppet får i skilda sammanhang något olika betydelser. Medan tingsmenighet i vissa fall syftar mer på lagsagan som politisk aktör syftar det i andra fall på hela kollektivet av politiska aktörer. I somliga fall avses istället en viss grupp valda 1, fotnot 26), s. 83, 183 betraktar för norsk del kung, kyrka och världsliga stormän som de primära politiska aktörerna. Imsen, ”Den gammelnorske bondestaten” (kap. 1, fotnot 31), s. 194, 198–207 har istället för norsk del talat om bönderna som de primära politiska aktörerna. 86 Innan det världsliga frälset konsoliderades som samhällsgrupp utgjordes stormännen i själva verket endast av de mest förmögna och inflytelserika bönderna som genom att de förfogade över större resurser kunde utöva mer makt. Den svaga distinktionen mellan bönder och stormän för norsk del har framhållits av t.ex. Imsen, ”Den gammelnorske bondestaten” (kap. 1, fotnot 31), s. 201–202 och för svensk del av t.ex. Hellström, Biskop och landskapssamhälle i tidig svensk medeltid(kap. 1, fotnot 34), s. 219, Schück, Rikets råd och män (kap. 1, fotnot 54), s. 71 och Harrison, Sveriges historia 2 (kap. 1, fotnot 6), s. 315 rörande bönder kontra lågfrälset. Frågan diskuteras mer ingående i Ugulen, Jo Rune, ”…alle the knaber ther inde och sædescwenne…”Ei undersøking i den sosiale samansetjinga av den jordeigande eliten på Vestlandet i mellomalderen, Bergen 2007. Harding, Alan, England in the thirteenth century, Cambridge 1993, s. 199 har framhållit att även i England var distinktionen mellan frälse och mer välbesuttna bönder under 1200-talet mycket flytande och svag. Jag talar medvetet också endast om bönder, och inte om borgare som var böndernas motsvarighet i städerna, eftersom bara några få procent av befolkningen bodde i städerna. 87 Alternativa begrepp som ”folket”, ”befolkningen” eller ”medborgarna” har jag undvikit dels för att det felaktigt kan leda tankarna till att någon allmän demokrati i modern mening skulle ha existerat och dels för att sådana begrepp inte tar fasta på att det är vid tingen som institution som maktutövningen sker. Tingsmännen kunde vara ett alternativ men det begreppet lägger fokus mer på de individuella aktörerna än på kollektivet.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=