kapitel 3 • kungen och rättskipningen 169 kallad rättarting eller kungaräfst – som åtminstone från och med landslagens tid sammanträdde på bestämda tidpunkter.275 I Magnus Erikssons landslag och Magnus Erikssons stadslag var kungens dömande makt betydligt mer påtaglig än i landskapslagarna. Kungen har till uppgift att utforska sanningen och upphäva orätta domar, samt tillse att ingen blir utsatt för dubbelbestraffning eller blir oskyldigt dömd.276 Magnus Erikssons stadslag medger en generell rätt att överklaga domar från rådstugan till kungen. Emellertid ställs en fordran på en så pass hög borgen för att göra detta att rättende facto var begränsad för de flesta.277 Den kungliga överhögheten över den dömande makten kommer i stadslagen också till uttryck i att en kungens fogde eller ett kungligt ombud alltid måste närvara när domar avkunnas i rådstugan.278 Dessutom är vissa exekutiva handlingar – som det annars är edsöresbrott att begå – tillåtna enbart efter en kunglig dom.279 På det hela taget finner jag att lagarna gav kungens domar en starkare rättslig ställning än vanliga domar.280 Kungen kunde genom sin benådningsrätt upphäva ett utdömt fredlöshetsstraff, något han vanligen tog mycket betalt för, och därmed ändra en dom. En förutsättning för att kungen skulle kunna låta någon köpa tillbaka sin frid var i all svensk rätt emellertid medgivande från målsäganden.281 Kungens rätt att benåda fredlösa är redan omnämnd i Äldre Västgötalagen. Det påbjuds att när kungen blir tilldömd sitt ämbete iVästergötland ska han ge fred åt tre fredlösa i landskapet, som inte gjort sig skyldiga till nidingsdåd.282 275 I Tälje stadga från år 1345 (DS3972) nämns rättartinget för första gången. Av det begränsade antal dombrev som blivit bevarade har Ranehök, Centralmakt och domsmakt (kap. 3, fotnot 14) visat att Magnus Eriksson också i verkligheten varit flitig med att avkunna domar i olika mål. 276 MELR: 38. Enligt MEL R: 32 har kungen, i sitt utforskande av sanningen, makt att avgöra om ett vittnesmål varit falskt eller inte och vad han finner vara mened. 277 MESt R: 3. 278 MEL R: 2. 279 MESt E: 18, E: 21. 280 Detta framträder inte minst av MESt Kg: 10, E: 17, som likställer det med olydnad mot kungen att bryta mot en kunglig dom och straffbelägger det med böter på 40 marker till kungen, vilket markerar att det betraktades som ett mycket allvarligt brott. 281 MEL Dvi: 6. Några stadganden i landskapslagarna från Götaland –VgL I Ä: 15; VgL II Ä: 19; ÖgL D: 11 – antyder att det endast är målsägarna som har rätten att döda en fredlös, men jag finner detta vara en högst osäker tolkning av dessa passager. 282 VgL I R: 1. Samma sak stadgas i VgL II R: 1. Se ävenÖgL D: 5.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=