kapitel 3 • kungen och rättskipningen 163 Likväl har både Philip Line och Corinne Péneau framhållit kungens rätt att, från och med slutet av 1200-talet, utnämna domare/lagmän som avgörande för centraliseringen av den rättsliga makten till kronan.239 En forskare, rättshistorikern Gösta Åqvist, har ansett att kungen knappt alls haft några rättsliga befogenheter före slutet av 1200-talet och menar dessutom att kungens funktion som militär befälhavare helt låg till grund för den rättsliga makt som han successivt kom i besittning av.240 källsituationen: Möjligheten är begränsad att utifrån lagmaterial studera den svenska kungamaktens rättsliga befogenheter och funktioner före mitten av 1200-talet. Det saknas överhuvudtaget bevarat lagmaterial från 1100-talet och för första halvan av 1200-talet existerar endast Äldre Västgötalagenfrån cirka år 1225 (se kapitel 1–2). Dessutom är det osäkert hur representativa bestämmelserna i den lagen var för riket som helhet. Rättsförhållandena vid slutet av 1200-talet går emellertid att belysa ingående med hjälp avUpplandslagen, Västmannalagen, Yngre VästgötalagenochÖstgötalagen.241 ÄvenAlsnö stadga från år 1279 ochSkänninge stadga från år 1284 innehåller viktiga uppgifter. För första halvan av 1300-talet har vi i synnerhet Södermannalagen. Rättsförhållandena vid mitten av 1300-talet belyses avMagnus Erikssons landslagochMagnus Erikssons stadslag och ett antal kungliga stadgor. Jag kan utifrån min genomgång av hela det svenska lagmaterialet styrka rådande uppfattning att rättskipningen i allt högre grad kom under kunglig kontroll. RedanÄldre Västgötalagenfrån cirka år 1225 ger dock kungen rätt till del i böterna vid vissa mer allvarliga våldsbrott och egendomsbrott. Till exempel är det fastslaget att ”[n]io marker äger kungen vid mandråp och likaså alla män” (Niu markær · a konongeR a mandrapi ok sva allir mæn).242 I de svenska lagarna rådde, med undantag avÄldre Västgötalagen, en generell tredelningsprincip av alla andelsböter.243 Det innebar att böterna delades 239 Line, Kingship and state formation in Sweden, 1130–1290 (kap. 1, fotnot 27), s. 164; Péneau, ”La table du royaume” (kap. 1, fotnot 97), s. 256, 271. ÖgL anger inte hur val av domare ska gå till men nämner förekomsten av domare i Kk: 3, J: 8, 14, R: 21–22, B: 21. Péneau, ”La table du royaume” (kap. 1, fotnot 97), s. 242 har kommit fram till att kungen under 1200-talet kom att bli betraktad som rättens högste beskyddare men däremot inte som källan till lagen. 240 Åqvist, Kungen och rätten(kap. 1, fotnot 7). 241 Åldern på DLär svårbestämd, vilket gör att de relativt fåtaliga bestämmelserna i den avseende kungens rättsliga makt är svåra att använda för att belysa en förändring över tid. 242 VgL I M: 5. Medallir mænavses sannolikt häradet och inte hela den västgötska lagsagan. 243 Se tabell 5. Den kungliga målsäganderätten
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=