RB 72

lagfäst kungamakt under högmedeltiden 162 i de enskilda svenska landskapen således fortfarande behöll en närmast oinskränkt rättslig makt långt in på 1200-talet.233 Flera forskare, senast Corinne Péneau, har framhållit edsöreslagstiftningen som en vändpunkt för den kungliga rättskipningen. Fredrik Lagerroth och Thomas Lindkvist har påtalat att edsöresbrott föll under jurisdiktion av särskilda kungliga domstolar.234 Inrättandet av ett sådant särskilt domstolssystem, som verkade parallellt med härads- och landstingen, har Allan Ranehök tolkat som ett medvetet försök att förbigå tingsmenigheten i syfte att stärka kungamakten.235 Hans Jägerstad menar att Birger jarl, med edsöreslagstiftningen som verktyg, eftersträvade ökad centralisering och kontroll över riket.236 I något annorlunda ordalag, men med samma innebörd, har Herman Schück konstaterat att edsöreslagstiftningen stärkte kungamaktens ställning och dessutom är det första exemplet på lagstiftning som gav uttryck för kungamaktens vilja.237 Gabriela Bjarne Larsson lyfter fram att kungens dömande makt redan var etablerad när de flesta svenska landskapslagar skriftfästes under 1200-talet.238 Den tilltagande kungliga kontrollen över tingens dömande makt har tilldragit sig mindre intresse än inrättandet av särskilda kungliga domstolar. 233 Nyare forskning, som tenderat att i högre grad betona en hierarkisk samhällsordning, framhåller att denna dömande makt utövades under ledning av lagmän rekryterade bland stormännen, se t.ex. Emilsson, Erik Örjan, Before “the European miracles”. Four essays on Swedish preconditions for conquest, growth and voice, Göteborg 2005, s. 222–225 angående lagmännens sociala ursprung. För en äldre framställning, se bl.a. Linder, Hjalmar, De svenske lagmännens ställning till konung och folk till och med år 1347, Upsala 1875. Lagmännens roll som landskapets världsliga ledare under tidig medeltid framträder tydligt i VgL IV, där kungalängder, biskopslängder och lagmanslängder placeras tillsammans. Av sammanhanget tycks som om dessa tre kategorier av överhetspersoner betraktas som principiellt likställda och ansvariga för varsin jurisdiktion, något som Lönnroth, ”De äkta Folkungarnas program” (kap. 1, fotnot 28), s. 12, 14 och Hellström, Biskop och landskapssamhälle i tidig svensk medeltid(kap. 1, fotnot 34), s. 139 menar understryker det enskilda landskapets suveränitet gentemot kungamakten. 234 Lagerroth, Den svenska landslagens författning i historisk och komparativ belysning (kap. 1, fotnot 7), Lund, s. 154 med avseende på speciellt ÖgL E: 13, samt Lindkvist, ”Law and the making of the state in medieval Sweden” (kap. 1, fotnot 23), s. 225 och Péneau, ”La table du royaume” (kap. 1, fotnot 97), s. 245–246, 249. 235 Ranehök, Centralmakt och domsmakt (kap. 3, fotnot 14), s. 80. 236 Jägerstad, Hovdag och råd under äldre medeltid (kap. 1, fotnot 43), s. 51. 237 Schück, Herman, ”Birger jarl – mannen och verket”, i Lin Annerbäck (red.), Birger jarls tid – en brytningstid?, Stockholm 2002, s. 11; jmf Larsson, Stadgelagstiftning i senmedeltidens Sverige (kap. 1, fotnot 28), s. 23. 238 Larsson, Gabriela Bjarne, ”Kunglig auktoritet i det medeltida Sverige före 1280”, i Sverre Bagge m.fl. (red.), Statsutvikling i Skandinavia i middelalderen, Oslo 2012, s. 175. I samma riktning pekar Ranehök, Centralmakt och domsmakt (kap. 3, fotnot 14), s. 33 när han lyfter fram belägg för kunglig dömande makt redan under Knut Erikssons tid (1167–1196).

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=