konstitutionellt kritiskt dömande, volym ii 764 referatrubriken angavs att det inte ankom ”på allmän domstol att överpröva regeringens beslut om verkställighet av riksdagens anslagsbeslut”.312 Orden ’överpröva regeringens beslut’ är intressanta. Detta kan jämföras med föredragande revisionssekreteraren Lindgrens förslag till avgörande. Han hade funnit att prövning i allmän domstol inte var utesluten, eftersom beslut i ersättningsfrågan skulle fattas av länsstyrelsen och överprövas av regeringen och det inte fanns någon möjlighet till domstolsprövning annars. Tvisten rörde hur stort belopp fastighetsägarna skulle få ut inom den ram somRegeringen hade satt upp, och detta kunde avgöras genom en tolkning av propositionen: I Lindgrens betänkande kommer alltså rätten till domstolsprövning till mycket tydligt uttryck. Högsta domstolens argument att domstolen skulle vara ’föga lämpad’ är i den belysningen svagt: Antingen hade Riksdagen varit så tydlig att det genom riksdagsbeslutet hade uppkommit en rätt för den enskilde, eller hade Riksdagen gjort ett så tydligt överlämnande av skönsmässiga bedömningar till Regeringen att någon rätt inte hade uppkommit. Vilketdera som var fallet, borde en domstol ha varit väl lämpad att pröva i sak. Bortsett från den allmänna restriktivitet som detta fall återspeglar, kan sägas att den stämmer ganska väl överens med norsk rättspraxis. Precis som norska Høyesterett ansåg att Stortinget självt kunde bevaka om Regeringen och dess myndigheter gått utöver sina bemyndiganden, kan man i detta fall säga att Riksdagen kunde bevaka att Regeringen gjorde vad den skulle. När den norska Høyesterett år 1926 fick skyldigheten att bedöma lagprövningsfrågor i plenum, var det å ena sidan en begränsning av lagprövningsmöjligheterna för domarna i en vanlig sammansättning och på mera lång sikt en bekräftelse på lagprövningsrättens existens och viktiga funktion. För svensk del visar rättsfallen att Högsta domstolen inte blev mer angelägen om att utöva konstitutionellt kritiskt dömande efter den nya grundlagens antagande. Att lagprövningen grundlagsfästes gav inte domarna råg i ryggen; tvärtom gjorde förarbetsuttalandena att de blev mer återhållsamma. 312 NJA1988 s. 15 på s. 15. 313 NJA1988 s. 15 på s. 25. ”I en sådan situation när en enskild persons intressen står på spel mot staten och det saknas regler om att tvisten kan prövas av förvaltningsdomstol och det inte heller i övrigt finns någon omständighet som klart talar häremot, är det rimligt att anse allmän domstol behörig att pröva tvisten.”313
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=