kapitel 7. uppvaknande och yrvakenhet 763 Högsta domstolen fäste också avseende vid att individuella, condictio indebitiliknande bedömningar kunde göras. Förordningen om återbetalningsskyldighet var inte heller grundlagsstridig. Inte heller Högsta domstolen diskuterade uttryckligen uppenbarhetskravet. Vad domstolen uttalade om att det fanns utrymme ”för skilda bedömningar av lagkravets innebörd” anknyter emellertid till grundlagsförarbetenas uttalande om att det som domstolarna skulle undersöka var om den underordnade normen var förenlig med någon möjlig tolkning av grundlagsbestämmelsen. Uttalandet att det saknas anledning ”för domstolarna att underkänna den praxis som sålunda har utbildat sig i regeringens normgivning” är intressant, för det bekräftar att Högsta domstolen skilde mellan generella åsidosättanden av hela ”ordningar” – jag återkommer till detta – och grundlagskonforma tolkningar i enskilda fall. Vid Tuveraset den 30 november 1977 förstörde ett jordskred ett stort antal fastigheter med tillhörande byggnader. Kommunministern lovade i ett pressmeddelande att staten skulle betala ersättningsmark för de villaägare som drabbats, och riksdagen anvisade nästa år ett anslag för ersättningen. Regeringen fastställde vilket marknadsvärde som skulle ersättas, och staten betalade mellanskillnaden mellan detta värde och utbetald försäkringsersättning. Några fastighetsägare väckte talan mot staten och ville ha hela marknadsvärdet ersatt. De menade bland annat att Riksdagens beslut hade grundat en självständig rätt till ersättning. Domstolarna avvisade talan. Högsta domstolen konstaterade i NJA1988 s. 15 att riksdagen bestämde över statens utgifter och att regeringen under parlamentariskt ansvar verkställde besluten och då hade viss rätt att inte utnyttja anslagen. Domstolen gjorde sedan ett allmänt lämplighetsövervägande: Grundlagberedningen hade dessutom år 1972 uttalat att anslagsbeslut som sådana aldrig kunde läggas till grund för civilrättsliga anspråk mot staten. I 311 NJA1988 s. 15 på s. 25. Återhållsamhet i prövningen av förhållandet mellan de två andra statsmakterna ”En domstol skulle vara föga lämpad att – när ett anslagsbeslut av riksdagen inte lagts till grund för författningsreglering – avgöra frågor som rör verkställighet av beslutet. Det kan i vart fall inte antas att det vid tillkomsten av grundlagens regler om finansmakten har varit lagstiftarens avsikt att regeringens beslut om verkställighet av riksdagens anslagsbeslut skulle kunna överprövas av domstol.”311
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=