konstitutionellt kritiskt dömande, volym ii 742 aktiga med motiveringen att hinder mot att ge skattelag retroaktiv verkan inte förelåg inte enligt svensk grundlag. Kammarrätten instämde med minoriteten i länsskatterätten, och Regeringsrätten uttalade följande: Det framstår som att det var självklart för Regeringsrätten att lagprövning skulle ske. Ett grundläggande rättssäkerhetskrav är förstås att medborgaren som agerat utifrån vissa lagliga förutsättningar bör kunna lita på att de inte ändras i efterhand. Hänvisningen till KU1974:60 syftar emellertid på ett betänkande av konstitutionsutskottet med anledning av en motion om förbud mot retroaktiv lagstiftning. Där konstaterades att straffrättslig retroaktivitet var förbjuden i den nya grundlagen och dessförinnan hade varit förbjuden i vanlig lag, men att det inte fanns någon princip som hindrade retroaktiv lagstiftning i övrigt. Även om skatteutskottet hade ansett att det rådde allmän enighet om att retroaktiv skattelagstiftning borde undvikas, något konstitutionsutskottet anslöt sig till, kunde det ibland finnas skäl att göra avsteg från principen. Det kunde enligt konstitutionsutskottet finnas svårlösta avvägningsproblem mellan den enskildes rättsskydd och det samhällsintresse som motiverade avsteg från den allmänna principen. Regeringsrätten tog inte fasta på den allmänna principen att retroaktiv skattelagstiftning ”borde undvikas” utan på möjligheten till undantag från denna. Att Regeringsrätten uttalade att det ”stod [---] riksdagen fritt” att stifta retroaktiv skattelag visar att domstolen inte gjorde den nämnda avvägningen utan accepterade den avvägning som lagstiftaren hade gjort. Man kan också fråga hur konstitutionell praxis skulle uppkomma i frågan om inte Regeringsrätten själv inledde den. Det nyligen införda fri- och rättighetsskyddet behövde ganska omgående utvidgas. En utredningen leddes av f.d. högerledaren, statsvetenskapsprofessorn Gunnar Heckscher och resulterade i en proposition vid 1978/79 års ”Regeringsrätten tar först upp frågan om det stred mot då gällande grundlag att göra den nya bestämmelsen tillämplig vid 1972 års taxering trots att den härigenom fick tillbakaverkande kraft. I grundlagarna fanns inget förbud mot skattelagstiftning med tillbakaverkande kraft. Ej heller hade i konstitutionell praxis utbildat sig något sådant förbud (KU1974:60). Det stod alltså riksdagen fritt att göra den nya bestämmelsen tillämplig även på åtgärder som vidtagits före ikraftträdandet under beaktande av då gällande skatteregler. Riksdagens beslut att den nya bestämmelsen skulle tillämpas redan vid 1972 års taxering stred därför inte mot grundlag och kan inte frånkännas giltighet på den av N åberopade grunden.” 1980 års grundlagsrevision: uppenbarhetsrekvisitet
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=