kapitel 8. avdramatisering och principutveckling 871 Schei bildade med nio andra domare majoritet. En minoritet på sex domare – anförd av domaren Tjomsland – kom till samma resultat som Schei men på andra skäl, nämligen att 97 § grundlagen inte var tillämplig på förmåner som inte motsvarades av inbetalda avgifter. Det var lagstiftarens sak att göra nödvändiga avvägningar: ”Selve forventningen om at gjeldende ordning ikke skal endres, gir etter mitt syn verken her eller ved andre stønadsordninger borgerne noe grunnlovsvern mot endringer.”100 Den sjuttonde domaren, Backer, anslöt sig till stor del till Schei men angav också egna skäl. Han anknöt till den kritik som Andenæs och Eivind Smith hade riktat mot tredelningen i Rt. 1976 s. 1 och mot att man i Carsten Smiths efterföljd hade tagit upp principen om”preferred position”. Han anförde att man borde vara försiktig med ”å blande sammen spørsmålet om prøvingsrettens intensitet og det materielle spørsmål om Grunnlovens grenser”.101 Backer konstaterade att Høyesterett år 1976 trots sin egen tredelning hade skyddat de ekonomiska rättigheter det var fråga om. Pensionsrättigheter borde enligt Backer sättas ”i gunstig stilling når det gjelder prøvingsrettens intensitet”102 eftersom de hade så stor betydelse för de enskilda. Backer menade att rättighetsteorin och standardteorin levde sida vid sida, och att domstolarna varken borde begränsa sig till att bara ingripa mot övergrepp103 (vilket inte torde behövas) eller ge sig in i skönsmässiga bedömningar av lagstiftningen. Resultatet av dessa överväganden var att Backer fäste vikt vid om det fanns något kontraktsliknande förhållande mellan pensionären och staten, vilket det inte fanns i ett fall som detta. I Rt. 1996 s. 1440 avgjordes ett liknande mål, där det dock var fråga om en intjänad pension som skulle fortsätta intjänas under invaliditet. Det gjorde att det låg något närmre till hands i det målet att avgöra det på den grunden att staten inte kunde ändra en pension som baserades på betalda avgifter. Endast en av domarna, Backer, kom dock till den slutsatsen. Han tog där också avstånd från tankegången att Høyesterett skulle visa större respekt för lagen om Stortinget uttryckligen övervägt grundlagsfrågan: ”Høyesterett [må] foreta en selvstendig vurdering”.104 Frågan vilken vikt som skulle läggas på Stortingets överväganden är omdiskuterad.105 99 Se kap. 6 avsnitt 1. 100 Rt. 1996 s. 1415 på s. 1436. 101 Rt. 1996 s. 1415 på s. 1438. 102 Rt. 1996 s. 1415 på s. 1438. 103 Se betr. övergrepp som kriterium för åsidosättande Augdahl 1935 ssk. s. 36. 104 Rt. 1996 s. 1440 på s. 1456. 105 Se bl.a. Synne Sæther Mæhle, Grenser for rettsanvendelsesskjønn. Om rettslig legitimitet i et spen-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=