konstitutionellt kritiskt dömande, volym ii 808 ligen inte hade gjort ”någon fullt klar begäran om huvudförhandling” men att hovrätten hade bort utreda vad han menade eller uppfatta honom som om han hade gjort en sådan begäran. Huvudförhandling skulle ha hållits i hovrätten, om det inte varit uppenbart obehövligt. Det sistnämnda rekvisitet skulle, framhöll Högsta domstolen, numera tillämpas särskilt restriktivt eftersom Europadomstolen hade fällt Sverige för brott mot art. 6EKMRnär en hovrätt avgjort ett brottmål utan huvudförhandling trots att den tilltalade begärt sådan.480 Det kunde då i det aktuella målet inte anses att huvudförhandling i hovrätten varit uppenbart obehövlig; domen skulle undanröjas och målet återförvisas. Detta torde vara det första målet som visar att Högsta domstolen inte bara tillämpadeEKMR:s ordalydelse, utan tolkade svensk lag i enlighet med vad som krävts i praxis i mål mot Sverige. Fallet anfördes av Sten Heckscher som ett positivt exempel på europeiseringen av dömandet.481 Om strängare straff än böter var föreskrivet i förordning, krävdes enligt 8 kap. 3 och 7 §§ regeringsformen bemyndigande i lag. En sådan förordning kunde, om bemyndigande saknades, anses grundlagsstridig. Det fanns emellertid på 1980-talet en tendens att diskutera denna fråga i andra termer, nämligen som en fråga om straffrättens legalitetsprincip. I NJA1984 s. 662 uppkom en följdfråga till NJA1961 s. 253 (valutalagen). Där hade ju Högsta domstolen slagit fast att ett förbud att ta emot valuta från en utlänning inte kunnat grundas på 2 § valutalagen. Det hade ansetts tveksamt om 5 § valutalagen hade innefattat tillräckligt stöd för utfärdande av förbudet, men då det inte var uppenbart att så inte var fallet skulle föreskriften tillämpas. Sedermera hade föreskrifterna ändrats så att enbart brott mot föreskrifter meddelade med stöd av 2 § hade blivit straffbelagda. Sedan hade missen upptäckts och brott mot föreskrifter meddelade med stöd av 5 § hade lagts till. Riksåklagarenmenade nu att tanken med lagändringen bara hade varit att anpassa regelverket till den nya regeringsformen och att förordningen lika väl kunde anses ha stöd i 2 §. Högsta domstolen var konsekvent och ansåg att förbudet att ta emot betalning från utlänning inte kunde grundas på 2 §. Den korta slutsatsen av detta är: ”Vid sådant förhållande var Tomas O:s förfarande ej straffbart.”482 Av rubriken framgår att Högsta domstolen ansåg att 480 Europadomstolens dom den 26.5.1988 i mål 10563/83 Ekbatani. 481 Sten Heckscher, ”EG och de svenska domstolarna” i SvJT1991 s. 221-235. 482 NJA1984 s. 662 på s. 664. Straffrättens legalitetsprincip
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=